En rostig carportlänga som hukar under några björkar är det enda som vittnar om att det en gång stått två hyreshus här, Laxen och Ångermanland. Den och en asfalterad stig som kryper in i slyet och försvinner. Jag försöker hitta lekparken, som i min barndom låg vid Laxens ena kortsida, men ser bara gräs-tuvor och små träd som sticker upp ur den grovkorniga vårsnön.
Utanför Lilla kiosken på Skolgatan hänger några gamla löpsedlar fortfarande kvar. Kiosken slog nyligen igen för gott och ska visst flyttas till det prisbelönta muséet bakom Konsum.
I 20 år var Lesjöfors centrum i mitt universum, denna lilla bruksort i östra Värmland med sina höga, barrskogsklädda berg runt omkring. Det var här jag lärde mig gå. Det var här jag lärde mig cykla och åka skridskor. Det var här mina längdmått blev verkliga. 3,5 mil till Filipstad var samma sak som en halvtimme i vår bruna Vaz. De tio milen till Karlstad tog en dryg timme, fast dit åkte vi inte så ofta. Det mesta man behövde fanns ändå hemma på bruket.
Kläder köptes på "Kerstins barn och tonår", tyger på "Maritas textil", cyklar och skidor fanns hos "Halten" bredvid OK. Det fanns bageri och blomsterhandel, post och bank. Industrierna gick bra.

I dag ligger de nerlagda affärerna som ett sorgligt pärlband längs genomfarten. Det är så anmärkningsvärt fult att jag måste skratta högt varje gång jag passerar. Av sorg, kanske. Eller panik.
Vi kom väl aldrig riktigt överens, Lesjöfors och jag, det ska erkännas. De stora skogarna och den fina luften till trots fick jag med tiden allt svårare att andas. Luften tog sig inte ända ner i lungorna och periodvis kände jag mig avdomnad av syrebrist. Jag lyckades aldrig hitta någon lämplig roll att spela. Kanske fanns det ingen. Kanske ansträngde jag mig inte tillräckligt.
När vi var som mest ovänner, i de senare tonåren, kallade jag stället för Sveriges Twin Peaks. Vilken i och för sig var en nog så träffande beskrivning.

Trots att det är 16 år sedan vi gjorde slut och jag flyttade, bitter och rädd, finns allt kvar någonstans inuti; varje dike, varje trottoarkant, varje lyktstolpe. Känslan av den bubbliga metallisten runt kyldisken på Olas sitter i fingertopparna.
Men minnet och verkligheten hänger inte ihop längre.
Samhället dör bit för bit och dagens Lesjöfors liknar mest ett gammalt fotografi som blivit vått och fått torka i solen. Färgerna har bleknat eller skavts bort och de tidigare så räta vinklarna har åkt på sned.
Fyra hyreshus är redan rivna eftersom det inte finns hyresgäster och villorna, även inne i tätorten, säljs allt oftare till utländska turister som använder husen som sommarstugor några månader varje år. Murkna garagedörrar hänger på sniskan, uthusens plåttak bleknar och säckar ihop, svarta fönster blänger misstänksamt på en när man går förbi.

Till min egen förvåning inser jag att min känsla har förändrats. Ilskan har mattats av.
Att se Lesjöfors dö är som att se en vital människa, som man tidigare varit livrädd för och till och med hatat i tysthet, åldras och mista sin kraft.
Naturen tar tillbaka vad den kan få, bryter ljudlöst upp tennisbanor och trädgårdar innan den gömmer spåren.
Jag orkar inte se på, så jag åker därifrån. Igen.
Men nu är jag nästan inte arg längre.

NINNI SCHULMAN
ninni.schulman@alltombarn.se