Ända sedan jag var barn har min dröm varit att skriva en bok. Nu har jag gjort det.
I fredags höll jag den i handen för första gången. Det var en magisk, mycket overklig känsla. Den där berättelsen finns inte längre bara i mitt huvud och i ett ständigt föränderligt worddokument.
Nu vill jag stoppa tiden. I alla fall ett litet tag.
För i samma ögonblick som drömmen går i uppfyllelse på riktigt går den också i kras.
Än så länge, innan boken kommit ut, har jag har fortfarande fullständig kontroll. Jag kan fortsätta att leka med fantasierna precis hur jag vill. Jag kan tänka på releasefesten, på hur rolig och lyckad den kommer att bli, jag kan tänka på bokmässan i september och kan längta efter den där höstveckan när jag ska få sitta ensam i förlagets hus i Visby och skriva på nästa bok.
Jag har ännu inga otrevliga meningar ur diverse recensioner i blodomloppet, jag behöver inte bry mig om några försäljningssiffror eller topplistor.
På många plan påminner bokskrivningsprocessen om att vara gravid. Just nu ligger jag i en hängmatta i skuggan under ett träd och klappar på min alldeles lagom stora mage, lyckligt ovetande om både kolik, mjölkstockning och trötthet bortom verklighetens gräns.
Allt är ljust och vackert.
Mitt perfekta lilla barn kommer att bli väl omhändertaget, oändligt älskat av alla.
Och på samma sätt som när jag var gravid på riktigt har humörsvängningar och allmänna nojjor varit extremt tydliga strax under den stora lyckan. Folket på förlaget har varit min mödravårdscentral det senaste året. Med jouröppet.
Jag har terroriserat både min förläggare och min redaktör med känslomässigt labila mejl i tid och otid, ungefär som när jag ringde min barnmorska för att höra mig för om diverse symptom och krämpor när det begav sig.
Och precis som när man är gravid är nästan allt som man upplever när man skriver en bok tydigen heeelt normalt.
"I kväll känns det precis som om jag skulle vilja skjuta mig i huvudet."
"Det är helt normalt. Nästan alla känner så ibland."
"Just nu skäms jag så mycket att det känns som om mitt ansikte ska brinna upp. Jag vet inte hur jag ska komma över det här."
"Det gör du allt, ska du se. Du är så duktig. Det kommer att bli så bra, så bra, så bra."
"Alltså, det här är sååå dåligt, ojojoj, så dåligt det är."
"Nej, nej, det är jättebra. Titta här på tillväxtkurvan, så fin den ser ut. Och hjärtljuden, ja, jag har nog aldrig hört ett normalare hjärtljud någonsin under mina 40 år i det här yrket."
(Fast det där sista var det nog kanske barnmorskan som sa.)
Förlagsfolket lägger huvudet på sned och ler lugnande, vilka galenskaper jag än yttrar. Som tur är har de vanan inne och får betalt. För precis som när man väntar barn är det här bokprojektet, för mig, i princip det största som hänt i hela världshistorien, medan det för dem är en vanlig dag på jobbet.
Jag drar med fingrarna lite till över bok-omslaget och tänker ungefär samma tankar som när barnen var nyfödda.
Så märkligt att nattliga aktiviteter kan skapa en alldeles egen liten personlighet, något som på ett plan har ganska mycket med mig att göra, men som på ett annat plan inte alls har det.
Snart flyttar min lilla bebis hemifrån och precis som en förälder kan jag bara hoppas på det bästa.
Ninni Schulman
