Sommarlov. Det är nu det ska hända, allt detta magiska som barnen ska bära med sig genom livet. Hitta snäckorna att ta med till förskolan som "sitt sommarminne", fiska upp de stora fiskarna, sova i tält och åka båt.
Och så Kolmården och Legoland och Astrid Lindgrens värld på det.
Man kan bli stressad för mindre.
Men på senare tid har det ändå blivit en liten trend att inte göra någonting. Det finns böcker som lär ut den, i vår aktivitetsspäckade tid, bortglömda konsten. Det finns coacher som vägleder.
Jag får ändå en känsla av att om man ska göra ingenting så ska man se till att göra det på rätt sätt.
Gå längs en strand och lyssna på vågorna. Rätt. Ligga i en soffa en solig dag med fördragna gardiner och se på film. Fel. Sitta på en uteservering med en islatte och titta på folk. Rätt.
Trycka i en husvagn på en camping utanför Borås. Fel.
Gränsen mellan att göra ingenting och att ha tråkigt är hårfin, och att passera den gränsen är inte ett dugg trendigt, bara sorgligt patetiskt.
När barnen gnäller att de "inte har nånting att göööraaa" får jag akut prestationsångest. Att jag innerst inne vet att jag inte är någon underhållningskommitté och att vi inte kan ligga på stranden precis hela dagarna hjälper inte ett dugg.
Sommaren är ingen årstid, den är en happening.
Att ha tråkigt är fult, att ha tråkigt är ett misslyckande. Att ha barn som har tråkigt på sitt sommarlov gör en till en loserförälder av oanade mått.
När barnen, efter att ha gnällt lite till, suckar och drar sig undan solgasset på uteplatsen sitter jag kvar under parasollet. Först rannsakar mig själv. Sedan funderar över mina egna sommarlov.
Inte ordnade de vuxna särskilt mycket aktiviteter. Vi cyklade, badade, lekte kurragömma och byggde kojor. Visst hade vi roligt, men ibland oändligt långsamt.
Det var de där tristaste dagar jag och Per-Arne hittade på nya, konstiga regler till Monopol som gjorde att man kunde spela samma parti i flera regndygn i sträck, det var såna dagar vi gjorde matsäck i hemlighet och rymde hemifrån med planen att bosätta oss i ett ihåligt träd, så där som barnen på "Sommarmorgon" gjorde, eller gick ner i den jätteläskiga källaren i uthuset.
Jag minns riktiga ovädersdagar i farmors och farfars lilla stuga utan el när det blev så mörkt inne att det enda kunde göra, när man spelat sig trött på Vändåtta, var att krypa ner i sovsäcken och sova middag.
Kanske var det de där stunderna av sysslolöshet som gjorde att sommarloven kändes oändliga. Bland annat. Och så friheten att få hitta på utan att någon la sig i, härligheten i att försvinna in i sin alldeles egen tidsbubbla och inte bli avbruten när man höll på med något riktigt roligt.
En timme senare lämnar jag platsen under parasollet och går in. På matbordet upptäcker jag ett djursjukhus. Mjukdjuren ligger på rad inlindade i bandage. På en stol sitter sexårige sonen i bara kalsongerna med en plastspruta ena handen och en medicinkopp i den andra. Han ser gladare ut nu.
Och när han en stund senare vill spela Wii säger jag inte nej, trots att solen skiner precis lika mycket som tidigare.
