Uppdatera bloggen, svara på kommentarer och komma på nya saker att skriva om. Panik utbryter om uppkopplingen plötsligt avbryts. Ninni Schulman vill ställa en diagnos på sin internetmani.
Anhörigterapi för bloggistbarn, oktober 2021:
Psykologen: Ja, välkommen hit då. Du kan väl berätta varför du är här.
Dottern: Jo, alltså. Jag har insett nu att jag inte hade det så lätt som barn. Mamma var bloggist, ganska nergången sådan, dessutom.
Psykologen: Hur yttrade sig det här?
Dottern: Ja, hon var liksom frånvarande och hade ganska kraftiga humörsvängningar. Hon höll inte ordning hemma, lagade inte mat. När jag kom hem från skolan frågade jag henne om hon bloggat. "Nej", svarade hon nästan alltid. Men sen brukade jag hitta hennes rosa minidator under sängen. Ofta hade hon lagt en filt eller en kudde över för att jag inte skulle hitta den.
Psykologen: Gav hennes bloggism dig själv skuldkänslor?
Dottern: Jo, det gjorde det nog. Så fort jag sagt något som var lite roligt såg man det där dimmiga i blicken. Då visste man att det var kört. Då var hon bara tvungen att blogga om vad jag sagt, trots att hon lovat att hålla sig bloggfri. Det slutade med att jag bara sa helt intetsägande saker. Kände jag att jag hade någon riktigt bra kommentar på tungan så höll jag inne med den.
Psykologen: Jag förstår. Det är ett vanligt beteende hos bloggistbarn. Hur var det under högtider, som jul och nyår och så?
Dottern: Det var hemskt. Det spårade alltid ur. Hela släkten är bloggister och varje julafton hoppades jag att det skulle bli lugnt. Fram till julklappsutdelningen brukade de hålla sig, men då rusade alla in på olika rum för att blogga. Det var tur att jag hade pappa då.
Psykologen: Har du själv känt en dragning till bloggande?
Dottern: Ja... Jag startade faktiskt en blogg när jag var 14 och direkt kände jag det där suget, jag var fast på en gång. Det var läskigt. Men jag lyckades lägga av som tur var. Man har ju hört att kan vara är genetisk, det där.
Psykologen: Och nu då?
Dottern: Jag håller mig ifrån det där så gott det går, läser lite bloggar någon gång då och då. Oftast på fredagskvällarna. Men jag håller det på den nivån. Jag har ju sett hur illa det kan gå.
Att blogga har blivit en folkrörelse, vilket jag är säker på kommer att märkas i hälsostatistiken framöver. I USA dog en man på grund av bloggstress. Jag är inte ett dugg förvånad, eftersom bloggare aldrig tar ledigt.
Att blogga ger ett rus som jag tror kan jämföras med vilket narkotikaklassat preparat som helst. Under de två år jag hållit på har jag utvecklat ett svårt beroende. När jag rannsakar mig själv upptäcker jag flera klassiska missbrukarbeteenden.
Jag har ingen som helst kontroll. Trots att jag verkligen lovat mig själv - på heder och samvete - att inte slå på datorn förrän efter ett visst klockslag hittar jag alltid en ursäkt för att få slå på den mycket tidigare.
Ofta läser jag nya kommentarer innan jag duschar på morgonen.
Jag kan också bestämma mig för att det ska blir ett slut på det maniska kontrollerandet av besöksstatistiken, men bryter konsekvent även det löftet.
Jag blir rastlös och lite stingslig om jag är utan dator och uppkoppling för länge. Mina bilfärder med laptoppen på passagerarsätet för att hitta trådlöst nätverk i Gustavsfors under semestern påminner oroväckande mycket en skakig heroinists desperation på Plattan.
Min familj, som låter mig hållas, är definitivt medberoende.
Jag borde göra något innan jag helt tappar greppet. Kanske starta föreningen Anonyma Bloggister och även rädda några själsfränder från undergång. Men då måste jag fixa mobilt bredband först, så att jag kan blogga från möteslokalen.
NINNI SCHULMAN
personligt@expressen.se
