Vi i Sverige är världsmästare på att vara världsmästare.
I alla fall i förväg.
Ibland går det bra hela vägen, men det händer att vi motbevisas.
Då är vi i stället sämst av alla.
Den kollektiva självkänslan är minst sagt lynnig.
I december 2007 åkte den svenska astronauten Christer Fuglesang raket. Det framställdes av oss själva som det största äventyret någonsin. Man kunde lätt tro att hans rymdfarkost kryssade halvvägs till månen och tillbaka. Om jag läste rätt var han aldrig mer än 40 mil från jorden, vilket inte är längre än mellan Stockholm och Borås. Att flera hundra astronauter hade gjort samma sak tidigare nämndes i en bisats, likaså att det gjordes en ny resa bara ett par veckor efter att Fuglesang och hans kompisar hade landat.
Fuglesang lyckades,
i motsats till många andra, behålla sin stjärnstatus. När han kom till oss i riksdagen väckte det betydligt större intresse än något annat besök. Riksdagsledamöterna stod som små pojkar och flickor och väntade på sin idol.

Sämre gick det för Charlotte Perrelli.
Trots att inte ens svenska folket hade röstat fram henne som Sveriges representant blev hon direkt förhandsfavorit i svenska medier.
Där verkade det som om det stod mellan henne och sångerskan från Ukraina. Jag undrar hur många andra länder som såg det här som en tvekamp mellan Sverige och Ukraina. När det sedan inte gick så bra räknade vi bara resultatet i finalen – inte att Sverige faktiskt hade 27 länder bakom sig.
EM i fotboll har klara paralleller. Landslaget var inte värt någonting efter att ha gjort två bra matcher och en dålig. Fiasko kallades det och Lars Lagerbäck skulle naturligtvis omedelbart få sparken.
Med tiden ser man ett visst mönster – först upp som en sol och sedan ofta ned som en pannkaka. Det gäller inte minst inom politiken, där det tar år att bygga upp ett förtroende och sekunder att förlora det.

Detta var inte lika uppenbart när jag som åttaåring följde ett fotbolls-VM för första gången. Med en syster som var plugghäst och spelade piano, med en lillebror som med hot/mutor enbart dög att ställas i mål så man kunde skjuta rökare på
honom, med en pappa som är klinisk ren från bollsinne och en mamma vars idrottsutövande begränsades till en handbollskarriär där hon ofta talade om samma match som slutade 2–1 (!!!), fanns det inte mycket till vägledning.
Storögt läste jag hur det svenska laget var tvunget att åka hem. Den enda förklaringen jag fick var att vi var för dåliga. Att vi i likhet med hälften av länderna inte hade gått vidare till slutspelet var det ingen som förklarade, varken hemma eller på sportsidorna. Min nationella skam kände inga gränser. Jag trodde att de andra länderna hade haft ett snack med varandra och kommit fram till att Sverige var för dåligt för att vara med.
Ungefär som när vi lattjade guld och silver på Solängens fotbollsplan med Kenta, Benke och de andra stora grabbarna. Då bestämde de när vi småkillar inte fick vara med längre. Då var det bara att lomma hem eller sticka iväg och cykla någonstans.

Nu kanske ni tycker att jag är emot den här enorma polariseringen mellan bra och dåligt. Det är jag inte. För hur kul vore det att få läsa att vi var ”ganska” bra eller ”relativt” dåliga i melodifestivalen och fotbollsturneringar. Fuglesang verkar dessutom vara en bra kille, så för mig får han gärna vara stjärna. Och kanske slipper vi då att höra att vi bor i mellanmjölkens land – något jag däremot inte vill leva i.