Sverigedemokraterna har givit ut en antologi med anledning av sitt 20-årsjubileum: ”20
röster om 20 år”. Jag har läst några av bidragen. De är besynnerliga. Åkesson & Co. berättar om sina mysiga år som kämpande gräsrötter, om flygbladsutdelning, dörrknackning och idylliska resor mellan ”intressanta möten med partikamrater”.
Allt är ”intressant”, ”trevligt” och ”lättsamt”. Skötsamt. Slipsburet. Visste man inte att partiet var tungt av rötägg och brottslingar skulle man kunna tro att sd:arna hade brutit sig ur Pingstkyrkans ungdomsförbund för att pingstvännerna var för grova.

Annars är det ett jädra tjat om röda stugor och lador, fanor och stamfränder – dansbandslyrik med en touch av Heidenstam. Mycket överspänt. Avsevärt löjligt. Men mest motbjudande. Tonfallet påminner om Carin Görings brev till Sverige.
Sd:arna talar försiktigt, kontrollerat, underförstått om invandringen. Men de säger gärna ”massinvandring” – och vilket effektivt uttryck det är. Människorna av kött och blod är plötsligt borttrollade, kvar finns en ”massa”. En hord av identiska – djur? Råttor? Råttor som gnager sönder Sveriges röda stugor och lador.
Jag undrar om sd:s valkampanj 2010 kommer att vara 100 procent undertext: inte ett främlingsfientligt ord över deras läppar men en effektiv flod av blinkningar till publiken.
I så fall räcker det inte med att de andra partierna ”tar debatten”. De måste börja dekonstruera sd, plocka sönder retoriken bit för faluröd bit och locka ur den dess dolda mening.

DAGENS RÄTT
H&M:s Karrodonation.

DAGENS FEL
Sverigedemokraterna.