NEW YORK. Våldet i Syrien verkar bli allt grövre, så varför ingriper inte omvärlden precis som i Libyen?
Men Libyen var ingen regel.
Det var snarast undantaget som bekräftar regeln, att världen sällan ingriper för att stoppa internt våld.
Vi ska inte vara helt pessimistiska. Det finns fler exempel än Libyen där omvärlden blandat sig i länders interna angelägenheter för att stoppa massakrer och övergrepp. Minns Kosovo 1999.
Men Kosovo kom på slutet av ett decennium då USA och Europa hade dåligt samvete över att så länge ha vridit sina händer men inget mer över fasorna i Bosnien.
Det krävdes en massaker som i Srebrenica 1995 - över tre år efter inbördeskrigets utbrott - innan omvärlden, okej då USA - ingrep på allvar.
Syrien liknas dessa dagar ibland vid Bosnien. En del ser samma impotens från omvärlden att agera. Men Syrien har ännu inte genomlevt något Srebrenica.
De senaste veckornas massaker i syriska byar har höjt temperaturen och ökat talet om någon slags militärt ingripande, men det är än så länge bara tal.
Och jag minns en annan konflikt från 1990-talet med nattliga massakrer i byar som världen inte heller kunde göra något åt. Algeriet. Vi vande oss rätt snabbt vid förfärliga nyheter därifrån. Det dog cirka 160 000 i Algeriet.
Om världen var en samling demokratier som alla drog åt samma håll så skulle FN förmodligen redan ha kunnat agera med kraft i Syrien.
Men den utopin lever vi inte i. Syriens Bashar al-Assad har en tung allierad i Ryssland och alla försök att sanktionera militära aktioner i FN:s säkerhetsråd kommer att mötas av ett ryskt - och kinesiskt - veto.
Ryssland har sina egna skäl att stötta al-Assad.
Moskva föredrar en auktoritär - men icke-religiös - regim i Damaskus framför det kaos - möjligen kryddat med sunnimuslimsk extremism - som kan bli alternativet om regimen störtas.
Ryssland har dessutom en flottbas i Syrien, den enda utanför det forna Sovjetunionen. Inte heller Moskva gillar nyheter om massakrer, men det var å andra sidan med egna hårdhandskar som Ryssland kväste Tjetjenien.
I Kosovo agerade Nato på egen hand, utan stöd i FN. Det skulle kunna ske igen, men så lär knappast bli fallet.
Det finns ingen större aptit på en ny konflikt i Washington och utan USA blir det i praktiken omöjligt för de andra Nato-länderna att agera.
Det var förvisso främst icke-amerikanska plan som bombade Libyen, men utan amerikanska drönare och stöd så hade inte heller de operationerna varit möjliga.
Assad är dessutom betydligt bättre beväpnad än vad Moammar Khadaffi var. Och det finns inga territorier som oppositionen håller, som i Libyen.
Så nej, räkna med fortsatt blodiga nyheter från Syrien utan att omvärlden lär göra så mycket åt det.
Däremot finns en del tecken på att Assad-regimen börjar knaka under det interna trycket. Bashar al-Assad tillhör alawiterna, en minoritetsgrupp i Syrien.
Och regimens brutalitet riskerar att på allvar väcka den sunnimuslimska majoritet som låtit sig styras i decennier av familjen al-Assad.
