Det kan rimligen inte ha varit så här bombmannen hade tänkt sig att det skulle sluta. Först en brinnande bil som inte ställer till med mycket skada och sedan en ensam död vid korsningen Bryggargatan/Drottninggatan.

Den som spänner fast sprängmedel på kroppen och packar sig full med spik vill ta andra med sig i döden. Om han hade lyckats utlösa sin bomb mitt på Centralstationen i Stockholm så hade vi haft annorlunda rubriker i dag.
Nu blev det bara ett dödsoffer den 11 december 2010. Bombaren själv. Det är bara att dra en lättnadens suck över det.

Men hans ankomst var ingen överraskning. Det mejl som skickades till bland annat TT cirka tio minuter före explosionerna listar upp de ämnen som vi länge vetat kan motivera en fanatiker att gå från ord till handling.
Som det faktum att det finns svenska soldater i Afghanistan, soldater som varit i strid och dödat afghaner. Eller Lars Vilks rondellhund över profeten Muhammed.
Att detta rör upp känslor intensiva nog att döda för, kan inte komma som någon nyhet för någon. Och varför skulle Sverige vara immunt?
Om en enskild person sedan bestämmer sig för att på egen hand göra något, så är det väldigt svårt att hindra. Vem som helst kan sätta ihop ett självmordsbälte med hjälp av instruktioner från olika nätsidor.

Den som vill tillverka en bilbomb behöver bara googla sig fram för att hitta manualer och recept. Det är en sådan tid vi lever i och det är inte mycket att göra åt det.
Viktigt att minnas en sådan här dag är att det är en mikroskopiskt försvinnande del av Sveriges eller Europas invånare som är beredda att sätta sådana här planer i verket.
Och även för den person som bestämt sig för att genomföra det ohyggliga, så är det som vi just sett ofta lättare sagt än gjort. Attentatet i Stockholm kan läggas till en lång rad misslyckade terrorförsök.

Händelserna i Stockholm i går får mig snarast att tänka på den brittiska filmen "Four Lions", en utmärkt komedi om en grupp synnerligen amatörmässiga jihadister som planerar att genomföra ett terrordåd under London maraton.
Filmen är skruvad förstås, men något säger mig att det är ungefär så verkligheten ser ut ibland. Mindre av professionella, välorganiserade al-Qaida-celler med order från Usama bin Ladin, och mer av unga, förvirrade män som agerar allena.
Ibland lyckas de, ibland spränger de mest av sin egen tumme eller ännu vitalare kroppsdelar.
Och jag tror att extremisterna där ute verkligen fruktar en film som "Four Lions".
De vill ha respekt, bli förebilder, locka med sig andra.
Det sista de vill är att bli förlöjligade och utskrattade.
Explosionerna i Stockholm är definitivt inget att skratta åt. Men det känns ändå som om självmordsbombaren hade kunnat få en roll i "Four Lions".