NEW YORK. Det har sina fördelar att anlända till luftrummet över Libyen två veckor efter att flygattackerna inleddes.
Gripen-piloterna lär inte se en skymt av Muammar Khadaffis plan.
De är redan skrot.
Libyens flygvapen var aldrig så mycket att hurra för. Ett 40-tal stridsflygplan, däribland några hyfsat moderna franska Mirage.
Men de kunde förstås ställa till med stor skada när de sattes in mot de klent beväpnade rebellerna som rest sig mot den libyske diktatorn. Det är därför FN beslutade införa en flygförbudszon, den zon som de svenska Gripen-planen nu ska hjälpa till med att övervaka.Redan första natten avlossade USA 120 Tomahawkrobotar och allierade bombplan - främst amerikanska - angrep flygbaser och plan på marken.
De följande nätterna fortsatte anfallen och i dag tros inte mycket finnas kvar av Khadaffis flygvapen.
Så de svenska piloterna lär få det rätt lugnt. Risken att de ska krascha på grund av mekaniskt fel är antagligen större än att de ska skjutas ner.
Men det är förstås historia som skrivs när de första tre Gripen-planen lyfter i dag.
Detta är första gången svenska stridsflygplan sätts in i FN-tjänst sedan nio J29 Tunnan och två S29 sändes till Kongo 1961.
Det var ett våldsammare uppdrag än vad Gripen-piloterna nu har. Tunnan-planen sattes även in vid attacker mot baser på marken och åtskilliga kongoleser föll offer för svenska attacker.Det finns antagligen många libyer som gärna skulle se svenska Gripenplan attackera Khadaffis stridsvagnar och artilleri, men det ingår inte i det svenska mandatet.
De två veckor som gått sedan flygförbudszonen har dock åter visat hur svårt det är att vinna ett krig bara från luften.
Fast i detta fall har förstås de allierade flygstyrkorna inte mandat att vinna något krig, bara att skydda de civila med alla till buds stående medel.
Det har inkluderat markattacker med bland annat amerikanska A-10 och AC 130, tungt beväpnade flygplan som med stor precision kan slå ut markmål.
Men USA sätter sig nu i baksätet och låter de andra Nato-länderna ta över, främst Storbritannien och Frankrike. Dessa nationer kan förstås också angripa mål på marken, men inte med samma precision.Och vi fick en påminnelse i går om hur svårt det är att bomba militära mål utan att träffa de civila som piloterna sänts dit för att skydda. Enligt BBC dödades minst sju civila när en lastbil lastad med ammunition exploderade.
Sådana beslut ska dock inte Gripen- piloterna behöva ta. Sanningen är att Nato hade klarat sig även utan de svenska planen, men det ligger förstås ett viktigt symbolvärde i att bredda alliansen.
Och Sverige har visat att vi inte alltid låter andra sköta jobbet. Ett tydligare internationellt mandat än Libyen går knappast att få.
Till och med Arabförbundet bad ju om ett ingripande.
Men på marken vinner inte rebellerna någon terräng för tillfället. Tvärtom. Natos och omvärldens största hopp just nu står snarast till att Khadaffi ska störtas i en kupp eller fly landet.Men det är bara en förhoppning. Och hopp har aldrig dugt som militär strategi.
