De är en smula putta här i Norge på den amerikanske presidenten. Utdelningen av Nobels fredspris i Oslo är bland det mest traditionstyngda datumet i kalendern.
Programmet har sina givna punkter. Förutom att delta vid själva prisceremonin brukar pristagaren även bland annat äta lunch med kungen, ställa upp på en presskonferens, låta sig intervjuas direkt av den amerikanska nyhetskanalen CNN och en del annat.
President Obama har inte tid för just något av detta. Okej, en kort audiens hos kung Harald V blir det och han kommer att vinka till fackeltåget från sin balkong på Grand Hotel i kväll men den hitresta internationella pressen vill han exempelvis inte alls träffa.

Inte ens Jonathan Mann på CNN som intervjuat alla pristagare sedan 1995 beviljades audiens hos presidenten. Den enda gången Obama möter journalister blir efter en kort träff med Norges statsminister Jens Stoltenberg men några frågor får inte ställas. Nu är ju inte årets pristagare vem som helst. USA:s president har ett lite mer späckat program än de flesta andra Nobelpristagare. Klart han inte har tid att stanna till Nobelkonserten med artister som Will Smith och Westlife i morgon kväll.
Men en presskonferens tar inte så lång tid. Nej, det finns nog en annan orsak till varför Obama är så skygg i Norge.
Han har just inget att vinna på att påminna amerikanerna om att han tar emot Nobels fredspris 2009. Bara 26 procent av hans landsmän anser att han gjort sig förtjänt av det enligt en färsk mätning.
Ja, inte ens han själv verkar tycka att han är en värdig mottagare. Inte än i alla fall. Han gjorde det klart redan den där morgonen i oktober då han förvånat vaknade upp till nyheten.
Och inte har utvecklingen gjort det enklare för honom.
Ett självklart ämne vid en presskonferens hade varit frågor om Obamas nya strategi i Afghanistan.
Så sent som i förra veckan beslutade han att sända 30 000 fler soldater till landet. Inte precis något fredens budskap. Eller så är det precis det. Bara framtiden kan ge svar på det. Obama föredrar hursomhelst att inte avge några här och nu.

Ett Obamatal blir det i alla fall vid prisceremonin. Givetvis. Obama har förberett sig genom att bland annat studera tidigare amerikanska fredspristagare, från Martin Luther King Jr till president Woodrow Wilson.
En fin balansgång. En krigspresident som tar emot det största fredspriset av alla. Men det fixar han säkert med beröm godkänt, talekonsten behärskar han som bekant.
Jag ska avslutningsvis inte ta åt mig äran av att kalla Obama för "The quiet American" - "Den stillsamme amerikanen". Det engelska magasinet Economist hade Obama på förstasidan med just den rubriken häromveckan.
Boken utspelar sig i Vietnam på 1950-talet och handlar om den välvillige men naive amerikanen Alden Pyle. Han vill gott, men resultatet blir det inte. Ett eftermäle som Obama för allt i världen inte vill ha. Men som han riskerar få, om det vill sig illa.