"Min största oro är att vi ska förlora vår humanitet på grund av det utdragna krigandet". Detta sa Israels vice ÖB år 2004 om landets armé. Hans farhågor verkar ha besannats nu.
Det har inte rått någon brist på vittnesmål om Israels offensiv i Gaza kring nyår. Israel stängde förvisso ute alla utländska medier under själva kriget, men sedan öppnades gränsen och palestinierna kunde berätta.
Många palestinier beskyllde israelerna för att avsiktligt ha dödat civila. Palestinska beräkningar talar om över 1400 döda, varav 900 civila.
Israelerna möter dessa uppgifter med viss skepsis. Till viss del går det att förstå.
Minns exempelvis den påstådda massakern i flyktinglägret i Jenin på Västbanken 2002. Det hette först att 500 palestinier dödats där, de flesta civila. Det var runt 50, de flesta militanter.
Men inte heller israelerna bestrider att många, många dog i Gaza. Och nu kommer vittnesmål från ett håll som Israel inte kan blunda för: de egna soldaterna.
Israels armé har alltid berömt sig för att försöka utkämpa sina krig så humanitärt som möjligt. Soldaterna ska i möjligaste mån undvika att skada civila.
Och Israel har genom sin rätt korta historia antagligen skött sig bättre än många andra länders arméer. Det verkar inte gälla längre.
Vi såg det exempelvis i slutskedet av Libanon-kriget 2006 då Israel spred mattor av så kallade klusterbomber i södra Libanon. Det var svårt att se något militärt värde där.
Och nu kommer vittnesmål från israeliska soldater som deltog i Gaza. Vittnesmål om hur lösa reglerna blivit om när de tilläts öppna eld.
En prickskytt sköt exempelvis ihjäl en mamma och två barn. Hennes hus hade just tvångsevakuerats av israelerna och hon var tillsagd att gå till höger.
Hon gick till vänster istället. Det räckte.
En annan soldat berättar hur han fick order att skjuta ner en äldre kvinna som gick 100 meter från hans postering.
- Jag vet inte hur jag ska beskriva det, säger en soldat. Palestiniernas liv är, låt oss säga, något mycket, mycket mindre viktigt än våra soldaters.
Med andra ord, befälen kan alltid motivera en order om att skjuta. Den gamla kvinnan kan ju gömma en bomb på sig. Och om inte... Tja, vem får veta.
Arméveteraner ruskar på huvudet när de läser vittnesmålen som samlats ihop av akademikern Dany Zamir. De känner inte igen sig längre.
Zamir skickade först rapporten till försvaret men inget hände. Då vände han sig till israeliska medier. Så nu är den offentlig och utredningar har satts igång. Trots allt ett exempel på styrkan i det israeliska samhället.
Det lär dröja länge innan vi får se Hamas-medlemmar vittna i palestinska tidningar om övergrepp de begått.
