Barack Obamas första dagar på jobbet har mest ägnats åt utrikespolitik. Inte så underligt kanske. Obama la munkavel på sig själv så länge han inte var president och kriget i Gaza har just avslutats.
Obama har genom sina beslut i praktiken avslutat kriget mot terrorn. Guantánamo Bay ska stängas, CIA får inte längre tortera, deras hemliga fängelser ska slå igen.

Obama har också utsett två mycket kompetenta sändebud, George Mitchell får Israel- Palestina-frågan och Richard Holbrooke får Afghanistan och Pakistan.
Det har alla varit mycket populära beslut som mötts av applåder både i och utanför USA. Det var egentligen också rätt lätta och väntade beslut.
Då har den amerikanska marknaden varit mer svårflörtad. Börsen gjorde sin största dykning någonsin för en nytillträdd amerikansk president.
Wall Street hade väl hoppats på mer konkreta besked i Obamas installationstal.
Det var många som gillade talet, men det har också kommit en hel del kritik. För visst hade vi förväntat oss något mer inspirerande, mer livfullt, mer konkret.
En som inte gillade talet var Paul Krugman, nyligen hemkommen från Stockholm där han för en dryg månad sedan fick Nobelpriset i ekonomi.
Han står politiskt på vänsterkanten av amerikansk politik, så han är ingen naturlig motståndare till Barack Obama. Tvärtom. Så hans ord svider desto mer.
Så här skrev han bland annat i går i New York Times:
"Som alla andra hoppades jag att presidenten Obamas installationstal skulle ge någon försäkran som visar att den nya administrationen har läget under kontroll.
Det inträffade inte. Jag avslutade tisdagen mindre säker på riktningen av vår ekonomiska policy."

Bistra ord i det sköra USA. Krugman var inte bara besviken på det stilistiska innehållet, han menar också att Obama faktiskt har fel i sin analys av orsakerna. Att det mesta av det han hade att komma med var plattityder och konventionellt.
Han sätter sitt hopp till att Obamas tal trots allt bara var ett tal, och att tonen kanske inte säger något om administrationens framtida politik. Men han efterlyser drastiska åtgärder, snabbt.
Det är internationell ekonomi och handel som är Krugmans stora expertisområden. Något säger mig att han har ett ord eller två att säga om Obamas blivande finansminister, Tim Geithner, också.
Geithner avfyrade en rejäl salva mot Kina i torsdags när han beskyllde kineserna för att manipulera sin valuta.
Amerikanerna menar att kinesernas yuan är för svag.
Det är ett gammalt trätoämne. Men säkert är att Kina inte är intresserat att hjälpa USA och stärka sin valuta i en tid då kineserna export rasar i rekordfart.Ett handelskrig är det sista USA och Kina behöver år 2009.