Jag fick ett e-mejl i veckan. Det var märkt "Senator Ted Kennedy" och jag öppnade det utan att först kolla närmare på avsändaren.
Jag hade skrivit en krönika på Expressens webbsajt om senatorns död dagen innan och tänkte att det väl var en läsare som hade synpunkter på den. Sånt händer.
Ibland blir jag utskälld. Ibland - jo, faktiskt - får jag beröm. Är mejlet av det mer uppskattande slaget så händer det att jag spar det som framtida tröst när självförtroendet sviker. Och det gör det ju med jämna mellanrum.
Kanske jag kommer att spara det här mejlet om senator Kennedy också.
Det var skrivet på engelska, och började i översättning så här:
"Mats!
Michelle och jag blev mycket ledsna när vi denna morgon fick höra om vår kära vän Ted Kennedys död."
Det var först då jag tittade på avsändaren. Barack Obama. Jag hade fått ett brev från USA:s president!

Tänk att han läst min webbkrönika och reagerat på den! Smickrande. Fast okej, jag insåg snart att riktigt så bra var det nog inte.
Jag bevakade presidentvalet 2008 och registrerade mig någon gång på Obamas hemsida för att få tillgång till mer info. Jag finns tydligen fortfarande kvar där.
Det dimper med jämna mellanrum ner mejl från "info@ barackobama.com" och jag brukar i sanningens namn hoppa över dem. När jag nu sökt igenom mejlhögen igen visar det sig att jag fått brev från presidenten förr.
I maj bad han om min hjälp för att få sjukförsäkringsreformen genom kongressen. Men nej, det får han nog ta hand om själv.
Jag nöjer mig med att behålla brevet, Barack.