Sucken gällde förstås det faktum att mittenpartiet Kadima trotsade oddsen och såg ut att även i fortsättningen bli det största partiet i Israel. Alla hade ju tippat att Likud och Benjamin Netanyahu skulle vinna.
Och världen minns Netanyahu. Vet vad han står för. Han var premiärminister 1996 till 1999 och är även i dag mot att ge palestinierna en egen stat.
Han ansåg också - liksom många israeler - att kriget i Gaza kring nyår avslutades för tidigt. Han vill krossa Hamas militärt.
En som säkerligen pustade ut i natt var USA:s nye president Barack Obama. Han föredrar utan större tvekan en premiärminister Tzipi Livni framför en premiärminister Benjamin Netanyahu.

En president som däremot inte lär vara lika lättad i dag är Israels Shimon Peres. Det är han som avgör vem som ska få försöka bilda regering.
Den uppgiften brukar gå till det största partiet, alltså Kadima och Tzipi Livni. Men presidenten kan också välja att ge uppgiften till den som anses ha störst chans att bilda en regering.
Och sanningen är att Israel trots allt tog ett kliv åt höger i natt. Likud kom inte långt efter Kadima och det tredje största partiet verkade bli Yisrael Beitenu vars ledare Avigdor Lieberman fört en närmast rasistisk kampanj mot israeliska araber.
För just det, Arbetarpartiet, Israels klassiska socialdemokratiska parti, tycktes hamna på först fjärde plats, det sämsta resultatet någonsin. Ett svidande nederlag för partiledaren Ehud Barak.
I praktiken kan det bli Avigdor Lieberman som avgör vem som blir Israels nästa premiärminister. Den han sätter sig med, kan antagligen bilda regering.

Det kan verka självklart att det i så fall blir Netanyahu, men faktum är att Lieberman tidigare ingick i den Kadima-ledda regeringen. Han är också - till skillnad från Likud - för en tvåstatslösning.
Det lär hursomhelst dröja veckor innan vi vet hur den nya israeliska regeringen ser ut. Och risken är uppenbar att det blir än en koalition som spricker om ett år eller två, med ännu ett nyval som resultat.

Israel ska egentligen gå till val vart fjärde år, men har under de senaste tio åren genomfört fem val.
Spärren till Knesset - parlamentet - är låg (två procent), vilket leder till att ett dussintal partier kommer in. Inget parti har någonsin haft en enkel majoritet där.
I stället blir det koalitionsregeringar som bara tycks bli större och mer komplicerade. Små, ytterlighetspartier får ofta för mycket att säga till om.
Inte undra på att alltfler kritiker menar att det Israel egentligen behöver inte är ytterligare ett val, utan ett nytt valsystem. De verkar ha fått nya argument i natt.