Det är rätt overkligt att fara omkring på de lugna gatorna i Belleville, ett av Port-au-Prince inhägnade villakvarter. Vi befinner oss uppe bland kullarna uppå vilka Haitis huvudstad klättrar.
Stadens centrum ser ut som om det utsatts för en omfattande bombräd. Men även uppe i bergen har hus efter hus kollapsat. Ibland hela bergssidor med slumbebyggelse, ibland en enstaka byggnad.
Men Belleville verkar ha klarat sig helt oskadat.
- Inte ett enda hus föll samman här, bekräftar doktor Paul-Henry Morisset, 56. Vi hade verkligen tur.
Jordbävningen 12 januari skonade på sätt och vis ingen i Port-au-Prince. Det var inte bara de fattigas enkla cementblock som kollapsade. Presidentpalatset föll ihop, katedralen rasade, högsta domstolen är en enda stor betonghög.

Väggarna svängde

Men det råder inget tvivel om att Haitis överklass klarat sig genom denna katastrof betydligt lindrigare än alla andra. Precis som de genom historien lyckats avskärma sig från mycket av landets ofta chockerande fattigdom.
Eliten - ofta kallad Bambam efter initialerna på de mest inflytelserikaste familjerna - har ofta fått kritik för att mest ha tänkt på sig själv och för att sko sig på ett helt lands bekostnad.
Paul-Henry Morisset tillhör nu inte aristokratin, men väl det smala skikt av Haitis samhälle som haft chansen att bokstavligen avskärma sig från omgivningen.
Han arbetar som hjärtspecialist på CDTI och befann sig på tredje våningen där när jorden började röra på sig. CDTI är ett nytt sjukhus, byggt för att stå emot skalv och gjorde det också.
- Jag och en kollega höll fast vid varandra medan väggarna svängde fram och tillbaka. Det sägs att skalvet varade i 45 sekunder men det kändes som en evighet.
Redan efter 15 minuter fick han ett samtal från sin dotter som kunde berätta för honom att hon och mamma Sylvie var okej. Och att huset stod kvar.
När vi träffar honom så är klockan tolv på dagen.
Han säger att han känt sig deprimerad över allt som hänt den senaste tiden och inte riktigt haft kraft att arbeta.
- Jag vet inte om jag orkar bo här längre, säger han.
Det tänker däremot inte Gerald och Elisabeth Piquion göra. De tillhör bägge landets aristokrati. Hon är dotter till ägaren av en av landets största banker, han är ättling till Haitis revolutionshjälte Jean- Jacques Dessalines och kan bland sina farbröder räkna två presidenter.

Lämnar inte landet

Och de är ett exempel rikedom inte ger någon absolut garant mot jordskalv.
- Vår familj har bott här i 50 år, säger den 59-årige Gerald Piquion och gör en svepande gest över ruinerna till det som fram till 12 januari var hans magnifika villa i Saint Viateur, ett område där många av Haitis rikaste bor.
I dag är han mest bara glad för att alla fortfarande är i liv. Hustrun Elisabeth satt på balkongen och de fyra barnbarnen lekte på gården när världen vändes upp och ner.
Någon gång i framtiden ska han bygga upp, men för tillfället planerar de flytta till en annan egendom ute på landet.
- Men vi kommer aldrig att lämna landet, säger Elisabeth Piquion. Detta är vårt hem och när det ska byggas upp på nytt så är det folk som vi, med internationella kontakter och resurser som behövs.
Paret Piquion medger att Haitis elit länge levt i sin egen värld. En värld utan gränser. De hoppas nu bägge att jordbävningen ska ge Haiti en chans att starta på nytt.
- Jag höll också en döende pojke i mina armar när ett annat grannhus kollapsade, säger Gerald som ser allt annat än aristokratisk ut i sin enkla armlösa tröja och mörkblå kortbyxor.
- Jag tror vi alla kommer att tänka annorlunda efter detta.
Låt oss hoppas det. För Haitis skull.