Han vill så gärna behålla jobbet, den nuvarande ordföranden för EU-kommissionen. José Manuel Barroso har ägnat en hel del tid åt att propagera för sig själv både inför EU:s regeringschefer och EU-parlamentariker.
Regeringarna har han redan bakom sig. Det blev klart redan vid EU-toppmötet i Bryssel i juni.
EU parlamentet har varit mer svårflörtat och dragit ut på omröstningen mer än vad EU:s nuvarande ordförande, vår egen Fredrik Reinfeldt, önskat. Men i dag är det alltså tänkt att omröstningen ska äga rum.

EU parlamentarikerna har genom åren varit rätt duktiga på att utöka sin makt, och den utdragna debatten kring Barroso är bland annat en maktdemonstration.
Parlamentarikerna är de enda folkvalda bland EU-institutionerna och menar att större makt åt parlamentet ökar demokratin i EU. Det är nog sant, men å andra sidan är ju de regeringar som redan godkänt nomineringen av Barroso också folkvalda.
José Manuel Barroso kommer från Portugal och står politiskt till höger. Han var premiärminister i Portugal när han fick EU-jobbet för fem år sedan.
Han kan därför räkna med konservativa och mittenröster när den hemliga omröstningen äger rum i dag. Den socialistiska gruppen har dock gjort klart att Barroso inte har deras stöd.

Men EU-parlamentet är nu inte som våra nationella parlament. Det är stort till att börja med - 736 ledamöter - och partidisciplinen är det lite si och så med.
Barroso kan exempelvis räkna med stöd från socialister i Spanien och Portugal och även från brittiska labourledamöter.
Parlamentet har avkrävt en politisk programförklaring från Barroso och han har gjort sitt bästa att erbjuda alla grupper något. Det lär räcka för att bli omvald i dag, frågan är hur bred segermarginalen blir, en nog så viktig fråga för hans framtida maktställning.
Det senaste EU-parlamentsvalet - nytt bottenrekord mätt i valdeltagande - blev en framgång för center-höger blocken och det gynnar också Barroso. Dessutom kunde socialisterna aldrig enas om något alternativ.

Sant är att Barroso inte varit den starkaste av EU-chefer och att han ofta gått de större nationerna till mötes. Strukit dem medhårs, säger kritikerna.
Och när den ekonomiska krisen bröt ut på allvar för ett år sedan, så var inte direkt kommissionen något under av handlingskraft.
Hans försvarare menar att det alltid varit omöjligt för EU att spela någon tyngre roll i sådana turbulenta tider. Det är naturligt att det främst är de nationella regeringarna som agerat och presenterat stimulanspaket på hemmaplan.

Avlägsen är den tid då den mäktiga Jacques Delors - EU-kommissionens ordförande 1985-95 - tog initiativ och stärkte EU. Men då fanns också den politiska viljan bland medlemsländerna.
Den finns inte i dag. EU har den kommissionschef som unionen förtjänar.