Natascha fick uppleva sin första födelsedag i frihet - på åtta år. Inte vet jag om de sjöng "Ja, må han leva" på den stora födelsedagsfesten i går (födelsedagsbarnet fyllde redan i onsdags). Säkert är att det vore en katastrof för Zimbabwe om Robert Mugabe skulle leva uti hundrade år. Man ska inte önska livet ur folk, men Mugabe har nu suttit 27 år vid makten och med sina 83 år är han Afrikas och hela världens äldste statschef.

Så det borde räcka nu.

Det borde ha räckt för längesen. Frågan är om det finns någon ledare i dag som så lyckats sänka sitt land ner i elände som herr Mugabe. Kim Jong-ils Nordkorea är inte heller något föredöme men har aldrig varit det heller. Zimbabwe däremot var ett land som gav Afrika hopp en gång i tiden. Den tiden då Mugabe ofta förekom i samma mening som "frihetshjälte". Men landet som en gång var något av Afrikas kornbod och exporterade spannmål till när och fjärran tvingas i dag importera sitt majs i stället. Efter Mugabes brutala jordreformer ligger en stor del av jordbruket i träda. Ekonomin har kollapsat och inflationen ligger på 1 600 procent. Den högsta i världen.

En gång när Jugoslavien

under 1990-talet drabbats av hyperinflation träffade jag en serb som tapetserat sitt hus med sedlar. Det var billigare än tapeter. Ett litet tips till inredningsintresserade zimbabwier. Zimbabwe är till råga på allt hårt drabbat av aidsepidemin. Denna och den allmänt usla situationen i landet har fått den förväntade levnadsåldern att på tio år sjunka från 63 till 36 år. Den lägsta i världen. Allt är inte Robert Mugabes fel, men en förfärande hög del är det. Själv skyller han på alla utom sig själv: på kolonialmakten Storbritannien (trots att landet varit självständigt i 27 år), på oppositionen, på fackföreningarna, på de vita markägarna, etc.

Den statsstyrda pressen

har förstås varit fylld av hyllningar inför veckans födelsedagsfest. The Herald ägnade 16 sidor åt att hylla presidenten som kallades en "ojämförlig visionär". Jo, jo, Men de som kan lämnar Zimbabwe. Och de är många. Cirka tre miljoner tros ha flytt. Kvar finns bara tolv miljoner. Samtidigt pyr missnöjet på hemmaplan. Landets läkare strejkar sedan nyår, liksom en fjärdedel av lärarna. Inflationen äter upp deras löner.

Alla demonstrationer

har nu förbjudits i tre månader framåt. Mugabe vet att folksamlingar snabbt kan bli farliga. Och ska det hända något i Zimbabwe så måste förändringar ske inifrån. Västvärlden verkar ha gett upp hoppet om Mugabe och Zimbabwe blir allt mer isolerat (fast Kina kommer gärna på besök). Inga utländska reportrar tillåts verka i landet så Zimbabwe är sällan med i tv-nyheterna. Själv antyder nu Mugabe att presidentvalet som ska äga rum nästa år, nog bör skjutas upp till år 2010. Han har till och med skämtat att han planerar styra till han fyllt "ett århundrade". Frågan är om det finns några zimbabwier kvar att styra över då.