Januari och februari var optimismens tid. Det var då diktatorerna föll i arabvärlden, först Tunisien och sedan Egypten.
Revolutioner är berusande upplevelser. Dagar då allt under en tid tycks vara möjligt.
Det såg ut som om 2011 skulle kunna bli arabvärldens 1989, året då diktaturerna föll i Östeuropa och under mer eller mindre fredliga former flyttade in i det demokratiska lägret.
Nu ser det snarast ut som 1848. Även det ett revolutionsår i Europa. Men ett år då regimerna återhämtade sig och behöll makten.
De senaste veckorna har det mesta av världens uppmärksamhet varit riktat mot Libyen och Khadaffi. Inte så underligt förstås eftersom vi fick en FN-resolution och flygbombningar från USA och Nato.
Övriga länder har hamnat lite iskymundan. Men samtidigt har det hänt dramatiska saker i länder som Syrien, Bahrain och Yemen som under mer normala tider skulle ha dominerat nyhetsförmedlingen.

Och det vi nu bevittnar - det som började med Khadaffi - är hur regimerna slår tillbaka. Vägrar ge vika. Skjuter för att döda.
Som i Syrien. De flesta hoppades att president Bashar Assad skulle ge med sig och upphäva undantagslagarna i landet, men i stället satte han på sig järnhandsken.
Landet har i tre veckor skakats av oroligheter och syriska säkerhetsstyrkor har upprepade gånger öppnat eld och skjutit ihjäl demonstranter.
I Yemen sitter president Ali Abdullah Saleh allt lösare, men risken är uppenbar att hans fall där kommer att ersättas av kaos och splittring.
Och minns att revolutionsåret 1989 i Östeuropa inte bara gav oss murens fall, Tysklands återförening, jublande tjecker, ungrare och polacker.
Några år senare fick vi Jugoslaviens sönderfall. Och arabvärlden är mer fyllt av Jugoslavien med olika folkgrupper som misstror varandra än av homogena stater som Polen.

I Östeuropa fanns också en historisk tradition av folkstyre och dessutom hade vi EU där som guidade, hjälpte och lockade länderna in i ett demokratiskt Europa.
Något liknande finns inte alls iarabvärlden. Även i Egypten och Tunisien gick det våldsamt till och inte heller där finns det någon garanti om en lycklig utgång. Demonstranterna var tillbaka på Tahrir-torget i Kairo ifredags och två personer dödades.
Så Khadaffi må ha stulit showen för tillfället. Men detta är ett drama mycket större än Libyen och det är långt ifrån över.