Det var natten mot 4 juni 1989 som Folkets befrielsearmé krossade studentupproret i Peking med kulor och stridsvagnar. Det har sedan dess varit ett av de känsligaste datumen i den kinesiska kalendern.
I fjol besökte jag det väldiga torget mitt i Peking just den dagen. Där var fler poliser än normalt, men annars fanns inget som antydde vad som inträffade där för 20 år sedan.
Jag hade min assistent och tolk Lily med mig. Hon var fem år när massakern inträffade och hennes kunskaper om vad som egentligen hände i Peking var rätt så luddiga.
Som när jag nämnde den där klassiska bilden som togs dagen efter. Den ensamme mannen som stoppade en kolonn med stridsvagnar på Chang’an Avenyn, den väldiga gata som går tvärs över torgets norra sida.
– Jag vet inte vad du talar om, sa Lily. Jag har aldrig sett någon sådan bild.
För så är det. Google finns i Kina också, men gör en bildsökning på ”Tiananmen Square” och upp kommer turistvackra bilder på torget och den Himmelska fridens port med Maos porträtt på.
Gör samma sökning på en dator i väst och en av de första bilderna är på mannen framför stridsvagnarna. Google i Kina censureras.
Mannen i den vita skjortan blev symbolen för de unga kinesernas mod att stå upp emot kommunistledarna och militären. Trots att hundratals personer dödats bara dygnet innan vågade han med sin kropp trotsa stridsvagnarna.
Allt utspelade sig utanför Beijing Hotel, strax intill den Himmelska fridens torg och hans ensamma aktion både fotograferades och filmades. Men fortfarande – 20 år efteråt – vet vi inte vem han var.

Den förre presidenten Jiang Zemin fick en fråga 1990 av den amerikanska journalisten Barbara Walters och svaret blev då:
– Jag kan inte bekräfta om den här unge mannen som du nämnde blev arresterad eller inte.
Sedan tillade han på bruten engelska.
– Jag tror aldrig dödad.
Det finns uppgifter att han flydde utomlands och lever i exil i väst. Eller Taiwan. Amerikanska PBS ägnade en 50 minuters dokumentär åt honom 2006 och drog slutsatsen att han försvunnit tillbaka in i vardagens anonymitet.
– Jag tror inte någon i hela världen kan hitta den här personen, sa upprorsledaren Han Dongfang i dokumentären.
– Men det är inte alls viktigt vem han var. Det viktiga är att han var där, och att han genom sitt mod inspirereade så många människor.
I väst blev det blodiga slutet på studentupproret snabbt känt som ”Massakern på den Himmelska fridens torg”. Kineserna säger sällan så. De kallar händelsen kort och gott för 6/4. Kineserna vänder precis som amerikanerna på datumet. 9/11. 6/4.
Egentligen är det en korrektare benämning. För någon riktig massaker utspelade sig förmodligen aldrig på själva torget.

Den officiella kinesiska versionen är till och med att ingen dödades på den Himmelska fridens torg. Officiellt dödades 241 personer på andra håll i Peking.
Den Himmelska fridens torg är Pekings hjärta, en väldig öppen yta som spelat en viktig roll i Kinas moderna historia. Det var inför folkmassor här som Mao Zedong proklamerade Folkrepubliken Kinas födelse.
Att ingen skulle ha dödats där är med största sannolikhet nonsens. Men sant är förmodligen att de flesta kineser dödades på tillfartsvägarna till den Himmelska fridens torg.
Studenter och vanliga Pekingbor hade byggt barrikader för att förhindra att militären skulle kunna ta sig fram till torget. Men än i dag finns bara uppskattningar över hur många som egentligen dödades natten mot den 4 juni 1989.
Det är dock ingen fråga som särskilt bekymrar dagens kinesiska studenter.
– Det hände innan jag var född, säger 19-årige Wang Kangkang till Los Angeles Times.
– Det är historia. Varför skulle jag bry mig om det?
Till viss del handlar säkert denna apati om att få kineser öppet vågar säga något kritiskt om det som hände för 20 år sedan. Många tillfrågade studenter medger exempelvis att de sett en dokumentär om Peking 1989 som går att hitta på nätet även i Kina efter viss sökning.
Därmed inte sagt att det finns någon vilja att försöka protestera på nytt. Inget lär hända på den Himmelska fridens torg i juni 2009.
– Folk skulle tro att du är tokig, säger en historiestudent till New York Times om vad som skulle hända om en student föreslog en pro-demokratisk protest.
– Alla vet var den röda linjen går. Du kan tänka, kanske prata, om händelserna 1989. Men du kan inte göra något som kan påverka allmänheten. Alla vet det.
Och sant är att det bland många unga kineser i dag också finns en stolthet över vad landet åstadkommit under de 20 år som gått sedan 1989.
– Ibland gillar vi inte vår regerings politik, men å andra sidan är många i dag stolta över landet och regeringen eftersom så många människor fått det bättre, säger studenten Wang Yongli till New York Times.

När studenterna inledde sina protester 1989 så skedde det i en tid då politiska förändringar även drog genom Östeuropa. Ekonomin expanderade kraftigt redan då, men kineserna led under en inflation som låg på över 20 procent.
Krisen i världsekonomin har förvisso drabbat även Kina detta år, men det kommer redan signaler om att landet är på väg att återhämta sig.
– Vår generation befinner sig inte under sådan press som våra föräldrar, säger 26-årige Hou Jue till Los Angeles Times.
– Inte ens den globala lågkonjunkturen har drabbat oss särskilt hårt. Det visar vilket bra land Kina är.
Det finns också en större misstänksamhet mot väst i Kina i dag bland många unga kineser. Oroligheterna i Tibet i fjol och protesterna mot OS-facklan väckte mycken vrede.
Webbsajten anti-cnn.com lanserades i april förra året och satte fokus på det som kineserna uppfattade som felaktig och missvisande rapportering om Kina i västerländska medier. Den lockar fortfarande 500 000 besökare varje dag.
– De kallar oss post-1980 ungdomarna, april-ungdomarna, OS-fackel-generationen, säger grundaren Rao Jin.
– Vår patriotism har sina rötter i en genuin kärlek för moderlandet, i en tro på kinesiska kultur och stolthet över att vara kines och över Kinas framtid.
Många av aktivisterna från 1989 sliter sina hår över hur studenterna 20 år senare resonerar. En del talar om den ”dumma generationen”.
Andra ser det som ett resultat av att den kinesiska censuren varit så framgångsrik.
– Folk bryr sig inte, om de inte vet som hände, säger Phelim Kline, Asien-analytiker på Human Rights Watch.

Flera studentledare från 1989 tvingades fly utomlands, ibland efter att ha avtjänat fleråriga fängelsestraff. En del bor i Hongkong eller Taiwan, andra i USA och Europa.
Men det finns även modiga kineser som fortfarande kämpar inne i Kina för att få svar på vad som hände 1989. Dit hör exempelvis gruppen Tiananmens mödrar.
Ding Zilin är en av grundarna. Hennes son Jiang Jielan skulle ha fyllt 37 år i år men han blev bara 17. Han var en av dem som dödades 4 juni. En kula träffade honom i hjärtat.
– I mina ögon dödades han inte av en tillfällighet. Han dog i en massaker. Det var ett omänskligt övergrepp, säger hon till den engelska tidningen the Independent.
– Det här är ett ämne som jag inte gillar att tala om. Jag kan inte få min son tillbaka. Det är så smärtsamt.
Medlemmarna i Tiananmens mödrar samlas vart femte år för att minnas vad som hände 1989 och för att förnya sina krav på svar. För svar vill de ha.
– Först och främst vill vi veta sanningen. Vi vill se en oberoende och rättvis utredning. Myndigheterna borde publicera namnen på alla offren från den 4 juni. De måste redogöra för varje offer.
Sedan vill de att offrens anhöriga ska kompenseras och att de skyldiga bakom massakerna ska stå till svars.
Det är förstås en orealistisk dröm så länge samma partiledning som hade det yttersta ansvaret för massakern fortfarande har makten. För tillfället verkar de sitta i tämligen orubbat bo.
Och varje år när den 4 juni närmar sig skruvar diktaturen åt tumskruvarna lite hårdare. I år kunde Ding Zilin inte delta när Tiananmens mödrar höll sitt möte.
Polisen kom på besök och meddelade att hon inte fick vara med. Trots att det handlade om en liten sammankomst på mindre än 50 personer. Och utan journalister.
– Jag blev så arg. Var är mina mänskliga rättigheter?