Beskedet från Oslo kom tydligen som en fullständig överraskning även för Vita huset. Ett ”Wow” var allt presstalesmannen Robin Gibbs fick ur sig i ett e-mail.
Nej, detta var inget Barack Obama hade räknat med. Han kommer aldrig att medge det, men detta var förmodligen inget han ens önskat sig.
Om några år kanske. Nobels fredspris är bland det finaste en politiker kan få. Eller det brukade vara så.
Men nu. Nomineringstiden för priset gick ju ut tio dagar efter att Barack Obama tillträtt som president.
Inte ens i Obama-vänliga Sverige var kommentarerna om norska Nobel-kommitténs beslut särskilt nådiga. Och det är bara en försmak av vad folk sa i USA.
Norrmännen trodde kanske de gjorde Barack Obama en tjänst, gav honom en puff i de diplomatiska utmaningarna. Jag tror tvärtom de gjort honom en stor otjänst.
Inte minst på hemmaplan. Barack Obama har inte ens varit president i nio månader, men där har hans en gång vackra tal om att det inte längre finns ”något rött Amerika, eller blått Amerika” sedan länge kommit på skam.

För kritikerna är han mest yta. En man som håller välljudande tal, men som inte förmår leverera. Nobels fredspris är bara det senaste exemplet på det.
Och för de riktigt arga kritikerna är han betydligt mer olycksbådande saker. Eller som signaturen winstonsmith84 skrev i går som reaktion på nyheten från Oslo:
”Den nivå som Obama är kapabel att penetrera med sitt bedrägeri är förbluffande och har nått utanför landets gränser. Å medborgarnas vägnar så riktar vi vår ursäkt till världen för att vi släppt lös denna antikrist mot er”.
Antikrist. Djävulen. Visst, en ensam tok framför datorn. Men radiopratare som Rush Limbaugh häver hela tiden ur sig liknande stolligheter.
En patriot som Limbaugh jublar över att USA missar OS eftersom Obama åkte till Köpenhamn och gjorde reklam för sin stad. Sådana känslor väcker han numera.
Och på Facebook lades en opinionsfråga ut nyligen där författaren ville ha svar på frågan ”Borde Obama dödas”. Polisen utreder nu.
Krönikören Thomas Friedman på New York Times undrade häromveckan i en krönika om inte George Bush - pappan alltså - var den siste presidenten som alla amerikaner såg som legitim.

Bill Clinton avskyddes av högern och ställdes inför riksrätt. George W Bush var minst lika bespottad från vänstern (det gjordes till och med en spelfilm där han sköts ihjäl), och nu har vi Barack Obama, en president vars själva legitimitet ifrågasätts av en del som inte anser att han är född i USA.
Friedman skräms av dessa känslor mot Obama. Han liknar dem vid stämningarna i Israel, strax före mordet på premiärminister Yitzhak Rabin 1995:
”Jag avskyr att skriva detta, men jag har varit på den här pjäsen tidigare och det är riktigt störande.”