Först trodde jag det var ett skämt.
Barack Obama!
Jag trodde man får Nobels fredspris för något man gjort, inte vad man lovat göra.
Den norska Nobelkommittén fortsätter att överraska. Och inte på ett positivt sätt.
Missförstå mig inte. Jag har inget emot Barack Obama. Inte alls. Jag drog liksom miljoner andra en suck av lättnad när han blev vald i november i fjol och rördes av tv-bilderna när han svors in som president i januari i år.
Men nomineringstiden får fredspriset gick ju ut bara några veckor efter att Barack Obama tillträdde. Det är inte mycket man hinner med på det veckorna.
- Det är sällsynt att en person på det sätt som Obama gjort fångat världens uppmärksamhet och gett folket ett hopp om en bättre framtid, hette det i motiveringen bland annat.
Men hopp är en billig vara. Och vinna uppmärksamhet är knappast något man vinner Nobels fredspris för.
Det är sant att Obama förändrat tonläget i det internationella diplomatin, Men, ursäkta mig, det hade inträffat med vilken annan amerikansk president också som tagit över efter George W Bush.
Det är möjligt att detta nya tonläge kommer att generera goda nyheter i framtiden. Fred i Mellanöstern, ett avtal med Iran, ett nytt klimatavtal i Köpenhamn.
Bara en av dessa nyheter är värld ett Nobelpris. Någon gång i framtiden. När avtalen är undertecknade och visat sig hålla.
Men sanningen är att efter nio månader med president Barack Obama i Vita huset så har väldigt litet konkret hänt. Världen lyssnar artigt på Obamas tal, applåderar varmt, men fortsätter sedan att agera ungefär som man alltid gjort.
Det är bara de största optimisterna som tror att det blir något Köpenhamnsavtal om klimatet i augusti. Obama har inte ens fått sin egen senat med på tåget än.
I Geneve har samtalen med Iran precis börjat. Men bara några dagar innan de satte igång så kom nyheten att Iran haft ytterligare en hemlig kärnanläggning, utanför den heliga staden Qom.
Och gränserna för Obama övertalningsförmåga blev ju rätt tydliga bara för en vecka sedan när han reste till Köpenhamn för att sälja in Chicago som OS-stad 2016. Chicago åkte ut i första omgången.
Så visst gärna ett fredspris till Barack Obama, men typ år 2012 eller 2016 i stället.
Vi kan ju jämföra med Jimmy Carter som var med och förhandlade fram freden mellan Egypten och Israel. Han fick fredspriset 2002, över 20 år senare.
Den gången sågs priset snarast som en spark mot president George W Bush, en president som den norska Nobelkommittén inte gillade. Och att ta hem politiska poäng mot USA är enkelt.
Det fanns andra värdiga mottagare av årets Nobelpris. Som den ryska människorättskämpen Lidija Jusupova som kämpat för mänskliga rättigheter i Tjetjenien.
Eller den kinesiske dissidenten Hu Jia som fängslats i Kina för sitt arbete. Men då hade Nobelkommittén behövt stöta sig med Vladimir Putin och de kinesiska ledarna.
Det vågade man tydligen inte. Enklare då att ge priset till världens fortfarande mest populäre politiker. Billigt!
