Hon går ingenstans, Wanja Lundby-Wedin. Till många lågavlönade LO-medlemmars vanmäktiga ilska, naturligtvis. För dem inom arbetarrörelsen som in i märgen omfamnar socialdemokratiska värderingar måste beskedet kännas bittert. Och för Sahlin, Östros, Baylan & Co kan LO-basen bli ett sänke i valrörelsen 2010.
"Var du står i en fråga beror på var du sitter," lyder ett ordstäv. Det vill säga, om du sitter i en massa bolagsstyrelser och tjänar ohyggligt med pengar kommer du snart att sluta uppröras över mångmiljonbonusar - och pensioner - oavsett vilka värderingar du har, eller hade, när du var en "vanlig" människa.
Det finns förstås människor med inbrottssäker integritet, som lever som de lär. Men de tycks vara få. Regeln är snarast: En pamp är en pamp är en pamp, oavsett om hon basar för SEB, Svenskt Näringsliv eller LO.
Och Wanja Lundby-Wedin kommer inte undan pampmisstankarna genom att skylla på att någon har gått bakom ryggen på henne. Om hon verkligen hade brunnit för att vara en "motvikt mot roffarkapitalismen", för att använda Thomas Östros språkbruk, hade hon haft ögon i nacken. Hon hade, med hjälp av LO:s enorma resurser, haft kanonkoll.
Lundby-Wedin har suttit i 24 styrelser och samtidigt jobbat mer än heltid, förmodar man, som LO-bas. OCH hon sitter med i Socialdemokraternas verkställande utskott. OCH hon är ordförande för Europafacket.
Hur kan denna absurda och onödiga - men för Lundby-Wedin inkomstbringande - arbetsbörda ha varit acceptabel för organisationen LO? Vad är det för klimat som tillät detta?
Är det så att inte bara ordföranden, utan LO-eliten som sådan, lever i en sorts gränslös, frossande, makthungrig styrelserumsvärld?
Man kan ju inte låta bli att undra.
Lundby-Wedin sitter som sagt också i Socialdemokraternas verkställande utskott. I Ekots lördagsintervju i helgen förklarade Thomas Östros valnederlaget 2006 med att partiet hade kommit att förknippas för mycket med makten.
Och den här mandatperioden skulle förstås användas till att fjärma partiet från den bilden; få väljarna att åter börja se SAP som den lilla hedersamma knegarmusen som ryter mot Reinfeldt och hans kapitalistlakejer. Och så händer detta.
Rena Göran Persson-flashbacken.
Riktigt illa, naturligtvis. Men samtidigt är det en bra bit kvar till nästa val och det politiska minnet är alltid kortare än man tror.
Och om den Nobelprisvinnande ekonomen Paul Krugman har rätt, och världsekonomin utvecklar sig till en mardröm värre än någon nu kan föreställa sig, är det mycket möjligt att Wanjafaktorn är försumbar framåt hösten 2010.
Och de inom arbetarrörelsen som in i märgen omfamnar socialdemokratiska värderingar får väl försöka svälja bitterheten.
Men de har ju vanan inne, vid det här laget.
