Marie Söderqvist: Bara de ångerfulla bör benådas

Benådning är en sorts samhälleligt förlåtande. I USA krävs för benådning av fångar att anhöriga till den brottsdrabbade inte motsätter sig benådningen. Den enligt många svenskar orättvist i fängelse kvarhållna Annika Östberg sitter där hon sitter på grund av att anhöriga till den polisman som mördades inte gillar tanken på att hon ska skickas till Sverige och därefter troligen friges.
Den är onekligen en intressant tanke, detta att man ska ansöka om förlåtelse hos landets högsta politiska ledning för ett allvarligt brott. Eftersom det nästan bara är när någon mördas som förövaren kan dömas till livstid handlar benådning främst om att förlåta mördare. Kan man det? Kan man förlåta en mördare?
Vi svenskar tycks i alla fall ha förlåtit Annika Östberg. Kanske på grund av att hon har suttit i fängelse länge. Men troligen framför allt på grund av att hon verkar ångra sitt brott på riktigt. Juha Valjakkala, som numera bär det något krångliga namet Nikita Joakim Fouganthine, har också suttit rätt länge, snart 20 år. Men honom verkar vi inte ha förlåtit.

Och det är inte så konstigt: en ångerfull syndare ska se lite annorlunda ut än Valjakkala. Man ska inte ha tatueringar och se allmänt kaxig ut när man har skjutit ihjäl en mamma, pappa och deras barn på en kyrkogård. En långhårig finne som byter namn och rymmer upprepade gånger, ska han verkligen släppas fri?
Vad krävs för att man ska benådas? Att man inte längre är farlig, eller krävs det någon form av ånger eller insikt om vad man har gjort och att det man gjort är fel? Valjakkala verkar inte ha det. Han verkar inte ångra sig och han verkar inte ångra sitt liv. Han tycks, om man ska tro de artiklar som har skrivits om honom, vilja leva om sitt liv ungefär som han levt det.

Möjligen ska man tycka synd om en man som inte ens kan tänka sig ett bättre liv än fängelsekundens och mördarens. Kan man inte ens fantisera om en bättre tillvaro måste rimligen livet ha varit torftigt.
Fast borde inte benådningar vara förbehållna sådana som faktiskt har ångrat sig? Vi har lämnat över rätten att hämnas, straffa, förlåta och benåda till andra. Det är ju rättsväsendet och i benådningsärenden politiker som bestämmer om en person har straffats nog och fått samhällets förlåtelse. De som drabbas har inget att säga till om. De anhöriga till dem som sköts på en kyrkogård har inget att säga till om. De får bara acceptera att en tatuerad värsting som berättar att han inte ångrar något han gjort och som skulle leva om sitt liv på samma sätt om han fick chansen är förlåten.

Tjugo år är lång tid i fängelse. Men om man har mördat tre personer utan anledning och inget ångrar är inte tjugo år särskilt lång tid. Då kanske livstid som faktiskt är livstid är rätt lagom.
Och benådning borde vara förbehållet dem som verkligen har ångrat sig på riktigt.

Av Marie Söderqvist
marie.soderqvist@expressen.se