Vår torftiga mat har gjort oss fattiga

Jag är i New Orleans, i Sverige mest känt för att nästan ha spolats bort i en orkan för några år sedan, för att vara med på ett av världens största matevenemang. Tvåtusen så kallade foodies, (kan översättas matnördar) från hela världen, dock mest från USA, samlas i en vecka för att prata mat.
Det är sammanslutningen IACP (International Association of Culinary Professionals), som träffas.
Att förlägga själva tillställningen till New Orleans känns helt rätt. Det är en mattokig stad. Inte på ett snobbigt sätt eller präglat av en ständig jakt på stjärnor i olika guider. New Orleans är matfixerat på ett folkligt sätt. Till skillnad från stora delar av USA där mängd går före kvalitet, ju större desto bättre, tycks smak och råvara stå i fokus i New Orleans.

Människor pratar om mat som italienare gör med passion och stolthet. Och det som kyparen rekommenderar som kvällens bästa, är verkligen det. Det är häftigt med en amerikansk stad där människor bryr sig om vad de äter.
Det är förmodligen så enkelt att det är det franska arvet, som ligger två hundra år bakåt i tiden, som hänger kvar.
Fast amerikanerna har även på andra ställen i landet börjat gräva i sin mathistoria och hela konferensen sysslar mycket med matens ursprung.
Var i Italien finns ursprungspastan? Hur ska den skapas enligt konstens alla regler och vad är det som gör riktigt fin pasta till riktigt fin? Det kan förstås avfärdas som höjden av västerländsk lyx att ägna dagar åt att fundera över ostar, pasta, choklad eller det äkta cajunköket för den delen. Men när man lyssnar på Elaine Gonzales, en av de stora chokladkännarna, och hör henne berätta om de mexikanska kvinnornas hantverkskunnande blir man lätt fascinerad. Förutsättningen för den chokladdryck som smakar helt fantastiskt är uråldrig kunskap.
Jag kan inte låta bli att känna att det är ett fattigdomsbevis att den dryck som serveras i de flesta barnfamiljers hem är ett standardiserat brunt pulver, rätt långt bort från den smakupplevelse riktig chokladdryck kan ge.

Samtidigt som vi blir rikare nöjer vi oss med torftigare saker att äta. Min dotter som vuxit upp i en oändligt mycket mer välbeställd miljö än de flesta jämnåriga mexikanska flickor, har ändå förmodligen i en mening ätit sämre.
Det hon satt i sig har varit standardiserat, massproducerat och utan särskilt utvecklade smaker.
Det är lite paradoxalt att vi sitter i världens rikaste land, vars mest kända bidrag till gastronomin är hamburgare och milkshake, och nästan tårögt och unisont stämmer upp i en hyllning till den klassiska äkta maten, med smakerna i behåll baserad på hantverkskunnande, inte effektiv massproduktion.

Det känns att det är en revolution i vardande och det intressanta med den är att halvflummiga miljövänner från Kalifornien sitter sida vid sida med paranta medelklasskvinnor från amerikanska östkusten som i sin tur sitter bredvid framgångsrika entreprenörer. Och alla tycks överens om att mat är för viktigt för att helt styras av kommersialism och masskonsumtion.

Av Marie Söderqvist
marie.soderqvist@expressen.se