Maud Olofsson är en kvinna jag gillar. Hon är tuff. Hon är äkta. Hon har tagit en hel del krävande diskussioner inom centern, och gjort det med den äran. Men i går i tv-programmet Agenda, när Maud Olofsson försökte hävda att man ska försvara mångkultur i debatter med Jimmie Åkesson, var hon helt fel ute. Alla människors lika värde, upprepade hon. Det vill hon argumentera med Jimmie Åkesson om. Men ursäkta, Maud. Det är inte den diskussionen som ska föras med Sverigedemokraterna. Det är en diskussion om Sverige och svenskhet, en diskussion om vad som menas med mångkulturalism som måste föras. Det är en diskussion om islam och religion, ett samtal om jämställdhet och förorter dit varken ambulans eller brandkår vågar sig in som måste tas. Det är ett samtal som kräver siffror och kunskap och ett visst mått av förståelse för hur de potentiella sverigedemokratiska väljarna resonerar. Inget av detta har Maud Olofsson just nu.
Det är inte bara Maud Olofsson som saknar en genomtänkt strategi för hur Sverigedemokraterna ska bemötas. Inget parti har det eftersom SD aktivt har ignorerats och dess väljare felaktigt avskrivits som rasistiska dumskallar. Men så är det inte. Svenskar är inte särskilt rasistiska. Inte ens de som kan tänka sig att rösta på SD. Ett stort antal svenskar har emellertid sett delar av sina liv försämras i takt med att invandringen ökat och integrationen misslyckats. Dessa människor säger inte ”släng ut dem”, inte heller att alla muslimer borde skickas hem. De säger bara att de inte gillar sin situation och att de tycker att mångkulturalism, islam och brottslighet måste kunna diskuteras. När inget annat parti än Sverigedemokraterna har vågat tala om problemen med mångkulturalism, förorter som inte fungerar, stökiga invandrartäta skolor och brottslighet är det till SD personer som tycker att dessa frågor är viktiga har sökt sig.
Alla andra partier har fegt undvikit ämnet och därmed låtit SD få äga hela området. Dessutom kan de andra partierna inte tillräckligt mycket för att kunna bemöta Sverigedemokraterna i sak.
Vad är sant när SD påstår att Storbritannien har infört sharialagar? Vad är sant när SD svänger sig med siffror om invandring och kostnader? Och vad händer egentligen i förortsområdena? Har de tagits över av extrema muslimer eller är det bara vilsna, osäkra tonårskillar som bråkar?
Ingen har på något allvarligt sätt följt ämnet och därmed har SD ett enormt kunskapsmässigt försprång. Och att som Mona Sahlin sitta och kokettera med att hon vägrar att ha att göra med ett demokratiskt inröstat parti i riksdagen stärker bara bilden av SD som en outsider som alla företrädare för etablissemanget är rädda för.
