Lotta Gröning skriver att det är ologiskt att både tycka att Mona Sahlin
kompromissar mest och att hon inte är särskilt bra på att samarbeta.
Kompromissar man kan man samarbeta, är Grönings tes. Men jag tror att väljarna
ser att Sahlins kompromisser inte är sådana som är ömsesidiga. Det är inte
överenskommelser där det för alla inblandade parter känns bra efteråt. Sahlin
har tvingats till eftergifter. Hon ville egentligen inte ens ha med Ohly. Nu
sitter hon där med Ohly som inte heller har någon riktig styrsel över sitt eget
parti och Maria Wetterstrand som stjäl ljuset från henne själv. Alliansen har
nått ett läge där man ser dem som ett team. De agerar i sina bästa stunder som
ett fungerande äktenskap.Vänstersamarbetet liknar mer ett resonemangsäktenskap
mellan tre panelhönor. De får hålla till godo med varandra för att inget bättre
finns att få.