Jag har varit kär i USA sedan första gången jag kom hit, och det är inte någon tonårsförälskelse.
Jag var en rätt berest 26-åring första gången jag satte min fot på amerikansk mark. Men jag blev ändå helt förförd: pulsen, farten, det obotligt goda självförtroendet och entreprenörskänslan. Det var oemotståndligt. Nu, 14 år senare och efter så många resor att jag har tappat räkningen, är jag fortfarande djupt betagen av USA. Precis som vilken förälskelse som helst har min till USA utvecklat sig. Efter mer än ett decennium tillsammans har jag upptäckt även bristerna. USA är ett land som hyllar framgång så till den grad att förlorare nästan förvandlas till något oberörbart.
I New Orleans, en stad som man någon gång i sitt liv ska besöka, är alla plågsamt medvetna om att amerikaner inte gillar gnällande förlorare. Och där klagar man inte, trots att allt utom själva stadskärnan, fortfarande nästan tre år efter stormen, är förstörd.

Jag åker svarttaxi med en pensionerad byggjobbare som trots att han har fyllt 67 år knäcker extra genom att köra runt med sin lätt nedgångna Buick och leta vilsekomna turister. Han berättar att han och hans fru stannade i sitt hus när stormen kom. Han ville inte lämna allt han ägde. Stormen klarade de. Men sedan kom vattnet, och på fem minuter var hela bottenvåningen dränkt, allt var svart, ingen el, ingen tv, ingen radio, inte en människa, bara vatten.
Efter att ha suttit på taket på sitt hus och väntat ett dygn vadade han och hans fru med vatten till midjan till den omskrivna stadion Super Dome där 300000 människor samlades. På vägen dit mötte de inte bara flytande bilar, möbler och all tänkbar bråte, utan också drunknade människor. Tvåtusen dog och femhundra personer är fortfarande borta.
Efter tre dagar i Super Dome skickades han och hans fru i väg på varsin buss. Han hamnade i Dallas, hon i Houston. Det tog en vecka innan de genom Röda korsets försorg hittade varandra igen.
Här är jag född, här har jag levt, och här tänker jag dö, säger han på sin släpiga oefterhärmliga neworleans- dialekt.
Min svarttaxichaufför klagar inte. I ett år bodde han och frun i Houston innan de kunde komma tillbaka igen. Huset stod kvar när han kom tillbaka om än med en helt rutten och mögelskadad undervåning. Den är ännu inte helt åtgärdad, men på god väg. Pengarna han tjänar på att köra turister går till att fixa huset.

Han är glad över att vi är här och ber oss berätta för alla att man kan komma hit och festa igen. Svarta taxichaufförer eller vita välbeställda turistföreträdare, alla är livrädda för att New Orleans för evigt ska förknippas med fattiga, förlorare vilkas hem spolats bort - och därför berättar de i stället att de mytomspunna franska kvarteren klarade sig helt oförstörda genom stormen. Där ser allt ut som det ska och där finns barerna, jazzklubbarna och restaurangerna precis som de alltid funnits. Där kan man festa hela nätterna. Och New Orleans är en bra stad att äta gott och festa i. Som svensk tycker man ju att neworleansborna, som faktiskt blivit en aning svikna av resten av landet, skulle kunna tillåta sig att klaga.
Men för Sverige, där det tävlas i att vara den mest drabbade gruppen, finns en del att lära av USA och New Orleans.