The Darkness får fyra getingar. Åke Green blev friad igen.
Högsta domstolen kom även den fram till att det som Green sade måste rymmas inom religionsfriheten. Lite märklig, om än tidstypisk, är den närmast hysteriska uppmärksamhet som Green har fått i medierna i egenskap av favoritmotståndare för diverse homosexgrupper - och för HomO förstås.
Det är ju inga okända saker som Green har påstått. I alla fall inte för människor som någon gång har haft kontakt med kyrka och tro. Frireligiösa grupper har alltid ogillat okontrollerat sex. Sex hör hemma i äktenskapet och är till för att alstra barn. Lösa sexuella förbindelser, otrohet eller one-night stands är saker som ofta strängt fördöms av frireligiösa. Precis som Åke Green har sagt många gånger handlar det om en tro på att det onda finns, inte sällan benämnt djävulen. Djävulen frestar människor att begå brott och synder. Och synd är att ha sex hur som helst utanför äktenskapet eller att ha sex med någon av samma kön. Sådana frestelser ska man alltså kämpa emot. Man kan misslyckas och misströsta, men Gud förlåter och det handlar om att man själv förstår att man har gjort fel. Så ser kärnan i en kristen föreställningsvärld ut.
Det är inte en särskilt konstig
uppfattning bland djupt religiösa personer att det är fel att leva ut sin homosexualitet. I katolska kyrkan får inte homosexuella bli präster. Eller rättare sagt: människor som vill ha sex överhuvudtaget får inte bli präster. Vare sig man vill ha sex med män eller kvinnor. En katolsk präst ska leva enbart i sin kärlek till Gud, kroppens behov ska man ha karaktärsstyrka nog att pressa undan. (Jag säger inte att det leder till att katolska kyrkan får de bästa av präster, jag bara konstaterar att det är så det är i katolska kyrkan.)
Sexualiteten har alltid varit något som man i kyrkan har försökt hjälpa människor att kontrollera eftersom idén är att man blir olycklig av okontrollerat sex. I modern tid (läs: de senaste 20 åren) har det uppstått en helt ny idé - att man blir lycklig av okontrollerat sex och olycklig av att det motarbetas. Det har till och med gått så långt att människor frivilligt delar in sig i grupper utifrån sexuella preferenser. Sexet har liksom blivit huvudsyftet med tillvaron och sexualiteten en persons främsta egenskap.
Det är förstås sådant
som Green utmanar när han kliver fram och säger att vår utsvävande sexualitet är som en cancersvulst. Men lite historielöst och lite okunnigt är det att bli så himla upprörd och förvånad över Åke Green. Han uttrycker det som har varit en del av den kristna föreställningsvärlden länge. Kan man inte bara som homosexuell eller frisläppt sexliberal slappna av och acceptera att somliga aldrig kommer att gilla ens livsstil? Eller inte bara det, pingstpastorer kommer alltid att försöka omvända och motarbeta det som de upplever som fel och djävulens verk. Och tur är väl det. Om inte ens en pingstpastor stod för en annan och i vår tid alltmer avvikande uppfattning, vem skulle då våga göra det?
