Marie Söderqvist. Mats Knutson,
Rapports politiske kommentator och partiledarutfrågare, sa efter att det hade blivit känt att en SVT-medarbetare skickat konstiga mejl till Lars Leijonborg före utfrågningen att han kanske saknade humor, men att han inte förstod det roliga med de satiriska mejlen.
E-breven gick ut på att Leijonborg borde ta sig in på SVT:s intranät för att i förväg ta reda på vilka frågor han skulle ställas inför. Lars Leijonborg, som var den enda förutom mejlskrivaren som fick ta del av "skämtet", tyckte säkert inte heller att det var särskilt roligt.
Inför den så kallade spionskandalen
känner jag mig som Knutson inför de satiriska mejlen: helt främmande. Jag förstår inte upprördheten. Jag fattar inte alla dessa löpsedlar, exalterade röster och högar av artiklar. Jag fattar inte ordet skandal i sammanhanget.
Vad är det som är så fruktansvärt? En ung karriärinriktad kille på folkpartiets ungdomsförbund, som har kvar gamla sossekompisar sedan sin tid i SSU, får reda på inloggningsuppgifterna till socialdemokraternas intranät. Han surfar in och kollar vad som står där. Han hittar förmodligen ingenting som någon annan än en total politisk nörd skulle finna intressant. Han får eventuellt tag i skolminister Ibrahim Baylans skolrapport en dag i förväg. Ungefär som att ha läst den här krönikan i går tisdag, i stället för i dag onsdag. Vilket scoop.
Som alla unga strebrar
i politiken, oavsett politisk hemvist, ville datasurfaren imponera med sina kunskaper. Han skickar vidare sådant han trodde kunde intressera andra och han berättade att man genom att logga in sig med orden Sigge Sigge kunde få kolla på häftiga sossesaker.
Han vill bli sedd och vara en cool kille som fixar fram information före alla andra. Ungefär som deckarfiguren Lisbeth Salander, hjältinnan i Stieg Larssons deckare: "Män som hatar kvinnor" och uppföljaren "Flickan som lekte med elden", bägge megabestsellers.
Behöver jag säga att Lisbeth Salander är fräckast i världen och löser hemska mordgåtor genom sina dataintrång.
Med folkpartiet är det motsatsen. De är skurkar. Dessutom envisas alla med att beskriva det som om det vore folkpartiets brott. Som om hela partiet i ett enda gemensamt massurfande hade tagit sig in på en förbjuden sajt.
Jag förstår inte, helt ärligt,
vad det är som är så skandalöst. Om någon mejlade inloggningsuppgifter till en sajt där det fanns saker som jag tyckte verkade intressanta, skulle jag nog logga in. Varför inte?
När jag funderar på saken undrar jag om jag inte någon gång av allt som mejlats till min adress har fått saker, papper, filer eller dokument som kanske hittats på fel sätt av fel person. Och av alla inloggningsuppgifter som jag ständigt får till bildbanker och sajter, mediearkiv och företag, kanske något egentligen är helt förbjudet.
Jag brukar för övrigt varje gång jag slår på datorn hemma få frågan om jag vill surfa in på min grannes nätverk. Jag brukar tacka nej, inte på grund av att jag tror att det skulle vara ett brott att svara ja, utan på grund av att det inte verkar så spännande. Ungefär lika kul och spännande som att surfa runt på socialdemokraternas intranät.
