Efter drygt tre månader på nedre Manhattan känns det lite skönt att åka hem igen. Att vara i Amerika är som att träffa en saknad men jobbig släkting. Det är roligt, men efter alltför intensivt umgänge börjar man se de dåliga sidorna: skrytet, högljuddheten, självcentreringen och det kompakta ointresset för alla andra. Och har man väl börjat haka upp sig på sådant retar man sig också på den totala avsaknaden av bordskick, den dåliga smaken och de barnsliga skämten. Amerika är jämfört med Europa som en stor ouppfostrad kusin från landet utan stil och finess men med en smittande energi.
Marie Söderqvist. I förra veckan hade filmen The prince and me premiär i New York. Troligen kommer den inte att ha premiär någon annanstans, utom möjligen i Danmark, för den är otroligt dålig. Den handlar om en ambitiös jordbruksdotter från Wisconsin som möter Danmarks kronprins. Amerikaners sätt att visa att människor är förfinade är att låta dem prata brittisk engelska, vilket den danska kungafamiljen gör på slottet i Köpenhamn. Andra språk än engelska finns egentligen inte i USA, med undantag för spanskan som den stora mängden emigranter från Latinamerika har tvingat på amerikanerna.
När den politiska kanalen C-span sänder ett inslag där amerikaner som har skickats för att jobba på det nya irakiska finansministeriet berättar om sin tillvaro, är det uppenbart att ingen av dem talar arabiska. Och än mer uppenbart är att ingen tycker att de borde göra det eller åtminstone försöka lära sig det under tiden de är där. Lika självklart som det är för en välutbildad europé att förstå vikten av att kunna läsa och förstå andra människors språk och kultur, lika självklart är det för en amerikan att vara helt blind för samma sak.
I filmen The prince and me kommer den danska prinsen helt anonym till ett universitet i Wisconsin. Han lyckas förbli okänd. Ingen är tillräckligt intresserad av den sexspråkige, Shakespearekunnige och ytterst artige unge mannens bakgrund för att avslöja honom. Vilket just i USA är rätt trovärdigt. Det finns nog inget annat land på jorden där man möter så många människor som är så monumentalt ointresserade av allt utanför den egna sfären. Vad är väl ett skandinaviskt kungarike mot ett amerikanskt jordbruk?
Efter att den unge prinsen har fått vara några dagar bland riktiga amerikaner på landet, lärt sig fånga kossor, slåss som en hel karl och göra ett hederligt dagsverke blir det till slut en man av honom också och han reser tillbaka till Danmark för att bli kung. Men han vill ha sin amerikanska bonddotter med sig. Men se det vill inte hon, för hon är modern och det lilla skandinaviska kungadömet för omodernt. Så slutar filmen. Amerikaner är handlingskraftiga människor utan dammiga och hindrande fördomar medan européer är förfinade skönandar som tolkar poesi och håller hårt på traditioner. Och det är européerna som måste lära av amerikanerna - inte tvärtom.
Inte ens min tioåriga dotter, som var den som ville se filmen, är beredd att köpa den verklighetsbeskrivningen. Och plötsligt känns Amerika just så där påfrestande och främmande som bara alldeles för självförhärligande kusiner från landet kan göra.
