Jag har två söner. De är, förutom att vara underbart söta, obegripligt stökiga och aggressiva. Bägge två rusar runt och hojtar att de ska ”skjuta”, ”slå” och ”köra på” mig, sin pappa eller sin betydligt äldre syster. De har en sorts inbyggd vardagsaggressivitet som jag blir aningen överrumplad av.
Som mamma till två små pojkar ägnar jag en stor del av min tid åt att försöka få dem att vara tystare (pojkar låter oavbrutet) och att förhindra att vilda lekar övergår i fysiskt våld. Nu är mina pojkar så små att deras till synes medfödda våldsamhet fortfarande är ofarlig. Men om tio år måste den vara tämjd. De måste ha tagit till sig så mycket av vår civilisation att de har slutat att springa runt och vråla och slåss. I den mån de tillåts springa sig svettiga och skrika måste det vara under kontrollerade former som fotbolls-matcher eller ishockey.
Det är något märkligt med hela diskussionen om män och våld, och unga pojkar och våld. Den rådande förklaringsmodellen har varit att pojkar skolas in i våldsamma beteenden på grund av att vårt patriarkala samhälle har skapat en våldsam mansroll. Men det är ju precis tvärtom.
Det finns inget våldsammare än två- och treåriga pojkar. De flesta treåriga pojkar slåss. De flesta tvååriga pojkar löser konflikter genom att drämma en hink, en pinne eller spade i huvudet på
meningsmotståndaren. Ytterst få trettioåriga män slår datorn i huvudet på sin kolleger om de blir irriterade. Och redan i tonåren har de flesta killar nått en sådan civilisationsgrad att de inte löser bråk genom knytnävar och sparkar.
Vårt så kallade patriarkala samhälle gör en jätte-insats för att omforma
aggressiva bråkstakar till hänsynsfulla män.
Att i dag vara en arg och frustrerad tonårskille som slåss och bråkar är en loserstrategi oberoende av om man är en fattig bondläpp eller en rik storstadskille. Man kan i vilket fall bli mördad eller bli en mördare och därmed få sitt liv delvis förstört.
Inte heller finns det någon samhällig acceptans för våld mot kvinnor. När detta skrivs har domen mot de så kallade stureplansprofilerna just fallit: fyra års fängelse. Den visar att det inte finns någon förståelse för unga män som aggressivt och förnedrande utnyttjar kvinnor. Trots all kritik mot domstolsväsendet och lagarna visar den här domen att det finns allt färre luckor som ger utrymme för manlig aggressivitet. Och det finns, att döma av de reaktioner som stureplansprofilernas agerande har givit upphov till, inget som helst utrymme bland vanliga människor för den typen av manlighet.
Att vara en riktig man i dag handlar om att skapa om sig och bli en hänsynsfull, inkännande person med kontroll över sin aggressivitet.
Jag inser, när jag för tionde gången skiljer mina brottande småkillar åt på grund av att deras lek har glidit över till något som ser farligt våldsamt ut, att de har en lång väg att gå för att bli bra och hyggliga samhällsmedborgare. Dagens män föds inte som män, de måste skapa om sig för att kunna fungera i samhället. För att travestera en feministisk ikon: Man är inte något man föds till. Man är något man blir.
