HÖGER
Turerna kring Vattenfall visar hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är för staten att äga stora företag.
Det blir alltid fel.
Den sparkade vd:n för Vattenfall, Lars G Josefsson, har inte gjort sig förtjänt av att sparkas. Han har enligt de flesta krav man kan ställa på en vd gjort ett bra jobb. Företaget har expanderat och tjänat enorma summor.
I går kunde man på debattsidan i Expressen läsa att Vattenfalls värde år 2000, då Lars G Josefsson tog över bolaget, var ungefär 100 miljarder kronor. "I dag är Vattenfall Europas femte största energibolag med ett värde på över 400 miljarder kronor. Bolaget har alltså ökat i värde fyra gånger.
Josefsson har således gjort varje svensk 30 000 kronor rikare - det betyder 120 000 kronor för en vanlig barnfamilj", påpekar artikelförfattaren Anders Ydstedt.

Hade Vattenfall varit ett vanligt företag hade aktieägarna jublat och analytikerna applåderat. Men nu har Vattenfall som så många andra statsägda företag inte bara en dagordning att hålla sig till utan flera. Visst förväntas man tjäna pengar, men man måste också följa ett antal andra mer eller mindre uttalade regler, man får inte ta för höga priser från kunderna, man får inte vara för expansiv, inte för risktagande, fast ändå inte feg eftersom man måste vara lönsam. Man ska hjälpa till att ställa om hela samhället i mer miljövänlig riktning samtidigt som man måste vara kommersiell. Man äger elnäten, men får inte utnyttja den fördelen på ett monopolistiskt sätt - fast inte heller sälja ut dem.
Enkelt uttryckt: hur Vattenfall och dess VD än agerar blir det fel någonstans.
Det är inte bara Vattenfalls ledning som har svårt med alla oklara riktlinjer. Styrelsen för Apoteket drev försäljningen av bolaget strikt företagsmässigt. De fattade inte riktigt politikerspråk och tyckte att de på bästa sätt hade tagit tillvara skattebetalarnas pengar genom att göra det affärsmässigt bästa. Det tyckte inte ansvariga politiker, och hela Apotekets styrelse fick sparken. Det är svårt att driva företag och samtidigt följa alla inte sällan lätt motstridiga budskap.
Slutsatsen borde vara att man bör sälja de statliga företagen så snart och smart som möjligt. Det är ju inte så att regeringen genom att sälja ger bort folkets egendom. Staten får betalt för företagen. Och eftersom dessa i många fall, som Vattenfall, är ekonomiskt välskötta företag som skickligt tagit marknadsandelar får staten eller skattebetalarna in stora summor.
Ministrar ska inte driva företag. Maud Olofsson har en massa olika saker att ta hänsyn till. Inte minst egna väljare och val nästa år. Det är ingen bra förutsättning för att se till att Vattenfall drivs på det ekonomiskt bästa sättet. Varför förstöra för ett av Sveriges mest framgångsrika företag?