Har man passerat 40 år har man levt i ett Sverige en gång fullständigt dominerat av socialdemokratin. Alla, eller åtminstone nästan alla, var med i Unga Örnar utan att någon tänkte på vad det var för något. SSU var, om inte stort, så en organisation alla kände till och hade träffat på.
Hyresgästföreningen bestämde hyrorna. Första majtågen kunde ta över halva stan, och faktiskt vara lite av den på affischerna utlovade folkfesten. Var man inte Socialdemokrat fick man förklara sig. Man handlade på Konsum, eller Coop som det numera heter, av det enkla skälet att man skulle det, även om utbudet var sämre.
Var man inte engagerad Socialdemokrat var man åtminstone aktiv i facket. På TV talade Gunnar Sträng och Olof Palme. Den socialdemokratiska beskrivningen av Sverige var den enda som fanns. Ingen politisk överenskommelse av vikt kunde göras utan Socialdemokraterna.
Hela detta gigantiska politiska party som är Almedalsveckan startades av Socialdemokraterna - av Olof Palme som hyrde sommarhus på Gotland. Det dröjde ganska länge innan det ens kom hit några partiledare för de borgerliga partierna.
Nu, lite drygt ett år före valet till riksdagen, är Socialdemokraterna marginaliserade. Socialdemokraterna bestämmer ingenting längre, inte ens sina egna utspel.
På presskonferensen i går, förlagd till måndagen i syfte att stjäla uppmärksamhet från folkpartiet, står Mona Sahlin, till synes inte helt bekväm med situationen, klämd mellan en mumlande Peter Eriksson från Miljöpartiet och en som vanligt lätt flinande Vänsterpartiledare. De har, förklarar Mona Sahlin, kommit överens. Överenskommelsen är en kompromiss, bedyrar alla tre och mest av alla Sahlin som förtroligt lägger handen på Lars Ohlys axel. En gest som får vänsterpartiledaren att mest se ut som om han vill skaka av sig handen.
Att Mona Sahlin tvingas stå och niga och knixa ihop med två andra småpartier och komma med ett utspel som handlar om exakt samma sak som alliansen talade om i Almedalen för fyra år sedan - fastighetsskatten, efter att hon åkt tågturné ihop med Lars Ohly och Peter Eriksson, precis på samma sätt som alliansen gjorde, borde vara plågsamt för varje Socialdemokrat att bevittna. Det stolta statsbärande partiet är utslaget, ointressant och sysslar mest med att blekt försöka kopiera alliansen.
Den socialdemokratiska eran är över. Den tiden då partiet och alla dess utväxter i form av folkrörelser styrde landet är förbi, borta, begravt ihop med miniräknare, skrivmaskiner och fabriksvisslor.
