Jag minns inte i vilken tidning jag kan ha läst artikeln. Det var i ett väntrum på barnavårdscentralen häromdagen. Kanske var det Amelia, Tara, Femina eller någon annan livsstilstidning riktad till en inte helt purung kvinnopublik. Artikeln handlade om fostervattensprov och om en kvinna som hade fått beskedet att det barn hon väntade hade Downs syndrom. Artikeln var precis som alla artiklar i dessa tidningar ska vara: inriktad på en människas personliga upplevelser. En helt vanlig kvinna som hade passerat 35 och därför blivit erbjuden att få göra fostervattensprov hade precis som de flesta kvinnor oreflekterat tackat ja utan att ha tänkt igenom konsekvenserna. När hon, till skillnad från de flesta andra, fick beskedet att det väntade barnet faktiskt led av Downs syndrom, alltså var det man tidigare kallade mongoloid, hamnade hon i ett chocktillstånd. Graviditeten hade hunnit gå mycket långt när hon till slut genomförde en abort som mest liknade framfödandet av ett ännu inte fullgånget foster. Hon berättar om hur hon satt med sitt döda foster i famnen och bara grät. Det är rätt sorglig läsning (man behöver inte själv just ha fött barn för att bli berörd). Men det sorgliga tar inte slut där – det börjar där. Efter beslutet om aborten tar en flerårig golgatavandring sin början. Hon blir ledsen, deprimerad och slutligen sjukskriven, orkar inte gå upp ur sängen. Förhållandet tar slut eftersom mannen inte förstår hennes sorg över ett barn som hon själv valt att ta bort. Intervjun är gjord flera år efter det inträffade och nu har hon så sakta börjat bli sig själv igen, om än en känsligare och ledsnare person än tidigare, och kanske kommer hon aldrig hinna med att få några egna barn. Så kommer slutfrågan: ångrar du det beslut du fattade? Kvinnan svarar nej och säger att hon skulle göra samma sak igen. Det uttalandet är kanske det sorgligaste i hela artikeln. Hellre åratal av depression, ett sprucket förhållande och ett liv helt utan egna barn, än ett barn med Downs syndrom. Samtidigt som handikapprörelsen flyttar fram sina positioner och vi alla förväntas lära oss att bli tolerantare mot människor som sitter i rullstol, är blinda eller döva, tycks rädslan för något som inte är perfekt öka. Samtidigt som tv-programmet CP-magasinets upphovsmän, varav en är just CP-skadad, får Stora journalistpriset och hyllas för sitt nydanande sätt att skildra handikappade, kan en kvinna välja åratal av lidande och depressioner hellre än att bli mamma till ett barn som är handikappat. Det är märkligt och lite svårförklarat. Det är inte omöjligt att det hänger ihop med vår allmänna syn på aborter, som har varit på tapeten den senaste veckan. Abort beskrivs som kvinnans bästa vän, och är man skeptisk är man mot kvinnans frigörelse. Barn ska man bara få när det passar optimalt. Och det är klart – när passar ett handikappat barn? Aldrig, uppenbarligen, och då anses det bättre att "välja bort" det, vad priset än blir.