När det rör sig om den svenska sjukvården handlar det aldrig om att lösa problem, utan om att till varje pris driva dogmatiska ståndpunkter.
Regeringens övergripande hållning vad gäller sjukvård är att få bort alla privata alternativ. Sjukvård ska drivas av ineffektiva landstingskolosser. Att de som jobbar där inte har mycket till övers för sina arbetsgivare spelar ingen roll.
När alternativen växer fram i form av privata bemanningsföretag som lockar till sig både läkare och sjuksköterskor, bestämmer sig de ansvariga politikerna inte för att försöka förbättra de förhållanden som gör att vårdpersonal hellre jobbar på bemanningsföretag än för landstinget. I stället förbjuder man sjukhusen att hyra in extra personal för att på så sätt ta död på den spirande privata arbetsmarknaden för vårdpersonal.
När vanliga människor upplever en växande skillnad mellan den vård de skulle vilja ha och den vård de faktiskt får och därför skaffar sig privata försäkringar, är inte socialminister Lars Engqvists slutsats att vi måste se till att låta försäkringsmarknaden växa för att på så sätt förse vården med nya fräscha pengar och kanske tvinga fram ökad effektivitet (privata pengar har i högre utsträckning än offentliga medel en tendens att göra det).
Slutsatsen är i stället precis tvärtom. Socialministern har just beslutat att göra det ointressant att teckna privata försäkringar genom att hindra sjukhus från att ta in patienter som har tecknat en privat försäkring. Det viktiga är inte att alla får bra, snabb och effektiv vård. Det viktiga är att alla tvingas vänta lika länge på den vård som efterfrågas.
De så kallade experter som politiker anlitas för att utreda är redan innan de har börjat utreda av samma åsikt.
Häromdagen hade Rapport ett inslag om ett danskt företag som ville etablera sig i Sverige. Affärsidén är att lagra stamceller från nyfödda barns navelsträngar. Dessa kan senare i livet användas vid sjukdomar. Utredningen som ska ta ställning till detta leds av en etikprofessor.
Redan innan arbetet hade börjat lät professorn i tv deklarera sin syn på saken. Hans slutsats var att det var hemskt och inte borde tillåtas eftersom det tvingar föräldrar att betala själva. De skulle röra sig om några hundra kronor om året. Vilket är betydligt mindre än vad många föräldrar redan i dag betalar för en försäkring för sina barn.
Denne djupt etiske man som fann försäkringslösningar sällsamt oetiska anser däremot att stamceller från embryon inte är något etiskt problematiskt. Det vill säga så länge staten betalar är det inte oetiskt att odla fram stamceller från embryon som aldrig får chans att bli vuxna människor utan bara används som organbanker. Men om staten inte betalar blir det plötsligt oetiskt med den metod som finns framtagen just som ett alternativ till den kontroversiella stamcellsforskningen som för med sig dödande av embryon.
Tydligare kan det inte sägas. Vården handlar inte för dem som beslutar om den om förbättringar och förändringar, utan om att till varje pris förhindra alternativ och förnyelse.
