I stolen bredvid
mig sitter en pojke på 15 år tillsammans med sin mamma. Han gråter, till synes otröstlig. På andra sidan om oss sitter en 40-årig kvinna och kan inte heller hålla tårarna tillbaka. Vi tittar på Mel Gibsons "The Passion of the Christ". Vi är inte i Amerikas bibelbälte, den kristna Mellanvästern, utan på en biograf i New York, mitt i Greenwich Village, där jordens kanske mest etniskt blandade och bohemiska befolkning lever.
I månader har Mel Gibsons film "The Passion of the Christ" diskuterats, debatterats och analyserats. Dagarna före premiären, som var i onsdags förra veckan, höll amerikanska medier på att sprängas av indignation, kritik och delvis ilska över filmen.
Mest har debatten handlat om att filmen skulle vara antisemitisk. När den då äntligen har premiär, och även intäktsmässigt slår alla förväntningar (den hamnar på femte plats över de filmer som i biohistorien har dragit in mest pengar under de första visningsdagarna), kan alla själva konstatera: "The passion" är inte en film som handlar om judarnas eventuella skuld i Jesu död.
"The Passion"
är en film gjord av en mycket katolsk man, och det är en mycket katolsk film. Den är bokstavlig och kroppslig. Det är kött och blod, djävlar och demoner. Men framför allt är det en film som i detalj vill visa Guds enorma offer till människorna. Gud skänkte sin son och lät honom genomlida de mest fruktansvärda smärtor för att människorna skulle räddas från sina synder. Det är bara Jesus sista ångestfyllda dygn, då han förnedras, piskas och slutligen blir korsfäst vi får se. Man kan visserligen säga att det finns en del alldeles förfärliga judar i filmen, som översteprästen Kajafas, eller goda sådana, som Simon, som bar Jesu kors. Men det är petitesser.
Det är Gud som har bestämt. Jesus död är inte ett verk av sadistiska romerska soldater eller av ondsinta judiska skriftlärda. Jesu korsfästelse är Guds offer till mänskligheten. Det och inget annat är filmens budskap.
Gibsons film
är fylld av smärta och blod och en piskscen som är över gränsen för det uthärdliga. Men det provocerande för vår tid är knappast våldet, utan det påträngande budskapet. Jesus bara står där och låter sig misshandlas och dödas för att kunna ge även sina egna banemän möjligheten att bli förlåtna. Det är svårsmält i en tid då även religion helst ska vara av den lättuggade sorten. Jesus kvalfulla uppoffring, hans påträngande godhet och oresonliga uppmaning om förlåtelse även för dem som är våra fiender, är svår att ta till sig.
Den ilska som riktas mot Gibsons film, inte så mycket från folkligt håll som från intellektuella, handlar snarare om detta. Det är ett, för den moderna människan, svårhanterligt budskap Gibson tvingar oss att förhålla oss till. Lättast är att vända bort ansiktet och skrika - dumt, fel, antisemitism.
Svårare är det
att reda ut vad Jesus sönderplågade kropp som läggs i våra knän borde betyda för våra egna liv. Och det är denna överväldigande känsla av otillräcklighet inför det smärtsamma men storslagna som utspelar sig på bioduken som förmodligen får mina bänkgrannar och slutligen också mig att inte längre kunna hålla tårarna tillbaka.
