Det går inte särskilt bra för Mona Sahlin. Inget hon presenterar tas emot med någon entusiasm.
När Mona Sahlin gjorde sitt intåg i rikspolitiken, för ganska länge sedan nu, väckte hon engagemang och gav energi. Hon ansågs kul, snärtig, snabb i repliken, och det associerades med nytänkande. Hon antogs vara en ny sorts politiker: personlig och charmig, öppen med sig själv.
Men som sagt, det var länge sedan och fräschören borde nu ha övergått i statsmannamässig erfarenhet och pondus. Så har det inte blivit.
Resultatet är att ingen riktigt tror på Sahlin och därmed inte heller på det socialdemokratiska partiet. Dessutom är den tid då man på allvar tänkte att jobb är något som politikerna trollar fram, förbi.
Få tror längre att arbeten uppstår på grund av att några ministrar sitter och bestämmer det. Att se till att sysselsättningen ökar hänger, för allt fler, ihop med den ekonomiska politiken. Den man tror kan sköta ekonomin är troligen den som är bäst på att se till att Sveriges företag vågar anställa, tänker väljarna helt korrekt. Och då är det inte Mona Sahlin man sätter främst.

Vd och grundare av United Minds. Tidigare krönikör i Expressen och ledarskribent på Svenska Dagbladet.