Marie Söderqvist. Man kan alltid hävda
att barn mår bäst på dagis. Att ju tidigare barn börjar och ju längre dagar de tillbringar på dagis, desto bättre.
Skälen till att man hävdar det kan vara många. Rättfärdigande av egna val.
En idé om hur viktigt det är att kvinnor såväl som män jobbar, hur många och små barn de än har.
Eller en övertygelse om att familjer inte är särskilt bra och barn därför mår bäst av att så tidigt som möjligt skiljas från sina föräldrar.
Man kan också förlita sig på undersökningar. En av de mest omfattande som har gjorts presenterades helt nyligen i Storbritannien.
På googleadressen http://www.google. com/search? client=safari&rls =svse&q=Penlope+Leach+ Sylva+Stein&ie= UTF-8&oe=UTF-8 kan man hitta hur många artiklar som helst om den undersökningen.
Det är barnexperten
och författaren Penelope Leach som har lett forskningsprojektet, som omfattar 1 200 barn.
Slutsatsen är glasklar och säkert väldigt plågsam för en del att höra. Barn mår bäst av att få vara hemma med mamma.
Det är 1200 barn som har följts sedan 1998. Föräldrarna har intervjuats och barnen testades vid 3,10 ,18, 36 och 51 månaders ålder.
Barn som får vara hemma med mamma fram till tre års ålder var de som lyckades bäst i olika utvecklingstester.
De var minst aggressiva. De hade bättre ögonkontakt med vuxna och var på det hela taget till synes mer vålmående och lyckliga än de som var på dagis, sköttes om av barnflicka, dagmamma eller någon släkting.
Mamma slog allt och alla. Mamma är helt enkelt bäst för små barn.
Nu är forskningsledaren och barnexperten Leach en klok kvinna och slår fast att resultatet inte säger att barn som vårdas av andra än sina mödrar de första tre åren far illa eller blir allvarligt skadade, men hon konstaterar stillsamt att mammas omsorger tycks vara i en klass för sig.
Det är uppenbart
information som är jobbig för många att ta till sig.
Så jobbig att den stora brittiska undersökningen trots sitt intressanta innehåll knappt har blivit omnämnd i Sverige.
Men slutsatsen tål att upprepas igen.
Barn som är hemma med mamma tills de är tre år mår bäst av alla barn.
Man kan förstås alltid strunta i sådana slutsatser och gå till jobbet ändå.
Man kan hänvisa till privatekonomin, karriären, statsfinanserna (hur skulle det gå om alla var hemma med barn i stället för att jobba), den egna vantrivseln eller något annat man tror på.
Men man borde åtminstone kunna vara ärlig nog att erkänna att man sätter sina barn på dagis för sin egen skull, inte för barnens.
Man behöver inte vara en monstermamma för det, bara en lätt uttråkad arbetssugen mamma.
Fast det motbjudande i den svenska debatten är att man ska låtsas att dagis är bättre än en hemmatillvaro.
Och att man ska göra gällande att det bara är knasiga, konservativa kd:are som tycker att föräldrar borde ges möjligheten att vara tillsammans med sina barn på heltid även efter att dessa har fyllt ett år.
Varför är det så svårt att ens erkänna att mammas (kanske gäller det även pappas, han är inte undersökt) omsorg är det bästa av allt?
