Runt om i New York hölls det tv-tittarparty i söndags. Sista avsnittet av "Sex and the city" sändes. För den som inte har följt serien, som även går i svensk tv: den handlar om fyra singelkvinnor i New York som jobbar, dejtar, festar och letar efter den rätte. Serien har fått alla tv-priser som går att få och gjort skådespelarna till megastjärnor. Den har också gjort drinken Cosmopolitan till en av de mest efterfrågade, eftersom det är den som Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha ständigt smuttar på och på samma sätt har ett par nya skor från Manolo Blahnik blivit liktydigt med absolut tillfredsställelse.
Sex and the city visar upp fyra kvinnor som förhåller sig till sex på det sätt som män tidigare har varit ensamma om att göra. Sex är skoj, och erövringar och erfarenheter ska diskuteras. Det är just det som huvudrollsinnehavarna har gjort i säsong efter säsong. Ogenerat har de pratat sig igenom allt som kan tänkas inträffa i en säng mellan två personer, eller säng förresten, vem har sagt att det måste vara en säng, eller att man måste vara två? Man kan vara fler eller ensam, om man har rätt utrustning. Denna oförblommerade hyllning till den framgångsrika, snygga, smala, modefixerade, sexuellt frigjorda och välbetalda kvinnan har förstås givit upphov till en massa mer seriöst tyckande.
I "Reading Sex and the city", en antologi med bidrag av forskare från olika anglosaxiska universitet, hävdas det å ena sidan att det är det gamla vanliga vi ser. Kvinnor som letar efter en man att gifta sig med. Andra hävdar att det vi ser är en serie som handlar om kvinnor som är fullständigt underkastade konsumtionssamhället. Andra pekar på det feministiska i den kvinnliga vänskap som de fyra huvudrollsinnehavarna odlar.
Själv gjorde jag för några år sedan en studie av "Sex and the city" i syfte att ta reda på vad som åts, när det åts och hur mat återgavs i serien. Det var rätt intressant. Mat hade ingen betydelse som näring, utan bara som social motor. Mat åt man eftersom man var på rätt restaurang, rätt fest eller för att i största allmänhet ha trevligt tillsammans med andra. Att bjuda någon på middag hemma i sin egen lägenhet var ytterst ovanligt och betydligt intimare än att tumla runt i sängen. Att laga mat var ingenting som Carrie & co sysslade med överhuvudtaget.
I Sverige är kanske inte sexet i "Sex and the city" särskilt kontroversiellt. Det som egentligen borde vara utmanande för svenska feminister är förhållandet att kvinnorna i "Sex and the city" aldrig någonsin tycks ägna sig åt det som svenska karriärkvinnor, singlar eller inte, tvingas använda en stor del av sin fritid åt tvätt, matlagning och städning.
Själva förutsättningen för Carries och de andras livsstil är att de har befriat sig från den boja som kallas hushållssysslor. Annars skulle de varken hinna med sina karriärer eller sina affärer. Det är en livsstil som strider mot den svenska iden om att en god kvinna ska "kunna ta hand om sin egen skit" som olika feministiska ministrar brukar uttrycka det. För en svensk kvinna, till skillnad från amerikanska Carrie, är inte frågan om sängtumlandet det mest kontroversiella utan frågan om vem som ska bädda sängen efteråt. Hon, han eller någon som får betalt för det.
