Samtidigt som jag lyssnade på Håkan Juholts tal, tittade jag på sista avsnittet av en DVD-box med MadMen. I datorn såg jag entusiastiskt applåderande SSU:are och en gråhårig man som stod på en sosseros och talade. På tv:n såg jag oändligt snygga reklamare som har som jobb att skapa drömmar, samtidigt som de försöker hantera sina egna krackelerande liv.

Precis när Juholt säger att allt inte kan vara till salu får MadMens huvudperson Donald Draper höra att hans byrå ska säljas igen. Han väljer då att bryta sig ut. Han får med sig flera kollegor och de startar en egen reklambyrå. På något märkligt sätt glider den megakommersiella värld reklambranschen befann sig i 1963 då MadMen utspelar sig i ihop med Julholtstal. Det känns som om Juholt startar på nytt. Han ritar upp en ny väg, rent av en ny karta.

Håkan Juholts tal var briljant. Tyvärr måste jag erkänna det. Det gjorde samma anspråk på att tolka Sverige och svenskarna som Fredrik Reinfeldt gör. Antingen är Håkan Juholt en väldigt skicklig talskrivare eller så har han en mycket duktig medarbetare. För talet hade inte kunnat göras bättre. Inte ens Donald Draperhade fått till ett vassare tal åt en nytillträdd socialdemokratisk partiledare.