På den ena TV-kanalen kunde man se några av landets mesta politiska kommentatorer prata om politikens mer ytliga sidor som klädstil, musik, och mat. Där satt jag själv och talade om diverse vanor de olika partiernas väljare har.
I en annan kanal kunde man få komma närmare sin blivande statsminister. TV4 sände igår ett program där det samtalades med de olika ministerkandidaterna. Sedan avslutades det hela med ett högtidligt tal till nationen av Mona Sahlin, som förstås talade om sjukförsäkringar, och av Fredrik Reinfeldt, som talade om arbete och framtidsutveckling.
Något nytt går inte att pressa fram längre. Det finns inga mer intervjuade personer i Sverige just nu än Mona och Fredrik.
De påpekade båda att det fanns saker de ville ha för sig själva. Det unnar jag dem. Det känns som om allt som är deras liv manglas ut i medierna ständigt och jämnt och vi kommentatorer skriver och tycker om allt: språk, kläder, uttryck, stil, musik och dialekt.

Igår, när Anders Borg och Thomas Bodström skulle prata om sina respektive partiledare, kände jag att nu är det snart nog. Nu räcker det. Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har rest land och rike runt i flera månader och låtit sig intervjuas i varenda tidning, alla tänkbara radiokanaler och allehanda tv-program. De har debatterat med varandra varenda kväll. De är det sista man ser när man stänger av TV:n på kvällen och det första när man på morgonen slår på TV:n.
När Mona Sahlins äldsta dotter pratade om hur det varit att växa upp med en toppolitiker som mamma kunde man plötsligt känna att just det - Mona Sahlin är inte bara ett ord, ett begrepp. Hon är en människa.
Trots att Mona Sahlin har varit stjärnpolitiker sedan 20 år är hon en alldeles vanlig person med barn som tycker att mamma är pinsam. Det gör att man nästan kan känna något som liknar medlidande. Visserligen gör de anspråk på landets högsta ämbete, men ändå. Den granskning och dissektion de blir utsatta för är inte mänsklig.
När Filippa Reinfeldt i egenskap av statsministerfru lätt skrattande säger att hennes man faktiskt aldrig blir arg är man beredd att tro henne. Man förstår att det krävs övermänniskor för att palla med vad en valrörelse kräver.