Familjen är i fokus under sommaren. Inte bara för intensivt arbetande föräldrar som ska kompensera att det har jobbats för mycket under vintern och därför ska vara hårt familjeengagerade under några helst soliga sommarveckor, utan också för medierna.
På Sveriges radios obundna, objektiva kanal P1 har vi i sex avsnitt under sommaren kunnat hånflina åt personer som har en annan ståndpunkt än den tillåtna. Det märkliga med programmet Den heliga familjen är att det rakt och ärligt för fram sitt budskap. Det har inte ens försökt dölja sin dagordning. Familjen är ett jävla hyckleri som borde avvecklas, i alla fall i sin nuvarande form. För där frodas kvinnoförtryck och olycka. Och oförblommerat har programmakarna predikat sitt budskap genom att håna feltyckare, som när Gudrun Schyman med journalistsällskap sitter och fnittrar åt en frånvarande man som enligt den fd vänsterparti- ledaren har betett sig felaktigt under en förlossning. Eller så har de fått medicinprofessorn Annica Dahlström, som hävdar att mäns och kvinnors hjärnor ser olika ut, att framstå som en fuskande galning som genom sin forsknaing vill kedja fast kvinnorna i barnkammaren.
Även Dagens Nyheter har i sin helgbilaga under sommaren skrivit om familjen. Till skillnad från Sveriges objektiva radio valde Dagens Nyheter att låta några fler åsikter komma till tals.
Mycket kan man säga om familjen. Men särskilt helig är den inte. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Och varje dag ifrågasätts familjen och äktenskapet. Att försvara familjen har snart blivit lika apart som att försvara apartheid. Och skulle man drista sig till att hävda att det kanske är bra eller åtminstone inte dåligt att kvinnor vill sköta om barn och ha kontroll över barn och hem och män vill jobba hårt kommer man att bli idiotförklarad.
Jag skulle mycket hellre lyssna på intelligenta och roliga program om hur man får tillvaron att gå ihop än dessa timmar av familjkritik och alternativa ideal som författarinnan Birgitta Stenbergs barnlösa trekantsliv.
Eller kanske borde någon bara avslöja att vår fixering med familjelycka är bortskämt och inskränkt. Det bygger på att vi redan har allt vi behöver, till skillnad från stora delar av världens befolkning som fortfarande mest ägnar sig åt att fundera över hur alla i familjen ska få mat och sjukvård och hur barnen ska få en bra skolgång. Eftersom vi slipper sådant kan vi istället bråka om vem som ska bädda sängen med skrynkelfria påslakan eller fylla diskmaskinen eller ha rätt till egen tid för gymmet och kompisar.
Man skulle kunna avfärda detta familjeältande som bortskämt västerländskt navelskåderi. Och när man lyssnar på radioseriens dokusåpa om paret Anna och Gustav som kommer hem från BB med sitt nyfödda barn vet man inte om man ska skratta eller gråta. Mamman säger att shit man blir ju litet bunden av detta ammande och det är ju lite orättvist för när bebisen är hos pappan så sover han eller gråter. De har haft barn i en vecka. Och deras problem är att det inte är jämlikt: hon ammade för mycket och han var inte tillräckligt lyhörd för bebisen.
Att familjen överlever och frodas beror förstås på att vi gillar den, trots alla dessa brister. Det är just det som är själva poängen med familjen. Man blir älskad med alla sina fel och tillkortakommanden.
