Efter nästan sju års skrivande i denna tidning känns det lite konstigt att skicka iväg den sista krönikan. Över trehundra krönikor innehåller ungefär en miljon tecken (moderna datorer räknar tecken). En miljon tecken är tre halvtjocka böcker. Det har varit roligt att skriva i en tidning som väldigt många människor dagligen läser. Å andra sidan är det just denna mängd läsare som genererar alla e-mejl, brev och annat som gör att krönikeskrivandet kantas av ett ständigt dåligt samvete. För jag har genom åren inte hunnit med att svara på allt. Det förväntas man egentligen göra. Och jag vet att det finns de som gör det. Svarar på allt alltså.

Denna bubblande pyrande vrede som ord kan utlösa är lite fascinerande. Varför blir folk så arga? Och varför uttrycker man det så helt utan hämningar? Vi svenskar är ju kända för att vara försiktiga och återhållsamma. Men när man läser mejl eller kommentarer så undrar man ibland vart den där svenska försiktigheten har tagit vägen.
Rätt många mejl och kommentarer är dock positiva, och ibland rentav hyllande. Inte minst har väldigt många vanliga människor långt bort från Stockholms innerstad hört av sig och tackat för krönikor. De hävdar ofta att mina krönikor uttryckt precis samma åsikt som de själva hyser men ingen annat verkat skriva. Sant eller inte - smickrande är det med alla erkännande hälsningar som har kommit.
Det ingår i jobbet som krönikör i Expressen att man får mystiska kärleksbrev, obehagliga hatbrev och någon gång till och med hot. På samma sätt får man omständliga frierier, snuskiga förslag och sorgliga, spännande eller underhållande livshistorier berättade för sig.
Män blir upprörda om man skriver något skeptiskt om bilar. Kvinnor blir engagerade om man skriver om barn och jämställdhet. Flest mejl fick jag när jag skrev om The passion of the Christ, ni minns den där uppmärksammade filmen som Mel Gibson gjorde 2004. Jag såg den i New York innan den hade haft premiär här i Sverige. Jag fick över tusen e-brev från främst kristna personer. Överhuvudtaget genererar Gud rätt mycket reaktioner. Kungahuset kan också skapa mejldrivor som man inte ens hinner läsa på en hel arbetsdag.
Något jag har märkt genom åren är att det fulaste man kan anklaga någon för i Sverige är att ha det bra. Då blir alla arga. Vi är ett folk som gillar att höra att vi lider och försakar.
Hur som helst, alla e-brev är sparade på ett gigantiskt konto hos en internetleverantör. Där finns över tiotusen mail från hela Sverige. Jag har tänkt att någon gång gå igenom dem och göra en sorts karta över svenska folkets åsikter. Expressens läsare är en rätt bra värderingsbarometer.

Men nu är det slut för den här gången. Den äktenskapliga sjuårskrisen är etablerad som begrepp. The seven year itch. Man längtar ut, vill byta ut sin partner mot någon yngre, fräschare eller i varje fall mot något litet annorlunda. Så efter nästan sju år tillsammans har vi i all vänskaplighet gjort slut, Expressen och jag.