ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Marie Söderqvist

Det blå blodets privilegier

Läs mer av Marie Söderqvist
ANNONS:
Läs mer
Visa flerVisa färre
Kungen åker till Brunei och träffar en sultan av Guds nåde. "Kung av Guds nåde" är en rätt gammal idé som går ut på att kungen har all makt. Förklaringen till den absoluta makten är att Gud har givit konungen uppgiften. När folket slutade att tro på Gud på det auktoritära sättet blev det svårt att driva linjen med en kung av Guds nåde, och sådana kungahus försvann från Europa.
Men det är klart att vår kung blir förtjust när han besöker ett av världens sista kungadömen där sultanen har just absolut makt. Politik och djupare tankegods har aldrig varit Carl XVI Gustafs grej, det vet alla. Det är bilar, god mat, snabba båtar och annat av livets goda som är kungens intressen. Och i ett kungligt perspektiv ter sig säkert audienser där folket kommer till kungen med sina problem och kungliga födelsedagskalas med tusentals gäster från populasen som höjden av öppenhet. Hela idén med kungahuset bygger på blåblodigheten. Det är kungablodet som har gjort Carl XVI Gustaf till kung, inte hans politiska näsa, uttrycksförmåga eller bildning. Ska man ha ett kungahus får man faktiskt leva med lite stekta sparvar och hyllande av märkliga figurer ute i världen. Det borde ingå i det kungliga privilegiet att få framföra åsikter som nästan aldrig hörs i Sverige. Vem annars ska våga försvara ärvda ämbeten, odemokratiska styrelseskick och vara emot kvinnlig tronföljd om inte kungen? Om man däremot inte har kungablod i ådrorna, som till exempel hovets informationsansvariga Elisabeth Tarras-Wahlberg, bör man kanske ta det lite försiktigare. Man bör inte sitta i tv och ytterst nedlåtande tala om för en riksdagsledamot, visserligen en republikan, men ändå, att hon inget vet och att hon är illa påläst, när det förhåller sig precis tvärtom. På Sveriges Televisions hemsida går det fortfarande att ladda ner och titta på när Tarras-Wahlberg läser lusen av folkpartiets riksdagsledamot Birgitta Ohlsson. Hovets informationschef, som till skillnad från kungen inte har fått jobbet i arv, utan lär ha kvalificerat sig för uppdraget, talar om att påståendet att Brunei är en diktatur är kraftigt överdrivet, för i Brunei finns det åtta tidningar, och det är minsann fler än i Sverige. Ja, hon sade faktiskt så. Okej om kungen hade sagt det. Han har ju bara ärvt sitt ämbete och behöver inte hålla koll på någonting. Det har han faktiskt till exempel Elisabeth Tarras-Wahlberg anställd för att göra. Tarras-Wahlberg, som har lagt sig till med en stämma så nedlåtande och nasalt överklassig att en parodi inte längre är möjlig, tyckte uppenbart att det var lämpligt att i tv tala om hur dum och okunnig den folkvalda riksdagsledamot var som använt källor som Amnesty International och utrikesdepartementet för sin information om Brunei, medan Tarras-Wahlberg själv visste hur det egentligen förhöll sig. Hon känner förmodligen, efter så många år i kungahusets tjänst, att lite av det blå blodet har runnit in i henne och givit henne makten och kunskapen från en högre kraft och därmed också rätten att säga lite vad hon vill till sina undersåtar. Som rojalist kan jag bara säga: det passar sig inte - sådana fasoner är enkom ett privilegium för kungar, inte för deras anställda. Det borde väl Tarras-Wahlberg, om någon, känna till.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
REBECCA STELLA SIMONSSONS BLOGG
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: