Marie Söderqvist. Först anklagas de för att vara slösaktiga och oärliga och sedan brottas de med vetenskapligt bevisat dåligt självförtroende (socialdemokrater), en ständig känsla av att alltid ha rätt men aldrig få rätt (moderaterna) och en föreställning att smuts under naglarna och fula kläder gör människor till bättre politiker (vänsterpartiet). Det finns en fantastisk liten berättelse i kapitlet om vänsterpartiet om hur en av ledamöterna som under ett möte var iklädd slips och kavaj blev så hånad av sina kollegor att han kände sig tvungen att ta av sig slipsen. Det säger onekligen en del om det partiet. Dessutom är vänsterpartister övertygade om att ju mer utbildning en människa har, desto sämre rustad är hon att fatta politiska beslut. Så illa klädda, helst smutsiga, manliga fabriksarbetare utan någon formell utbildning är, enligt vänsterpartisterna i riksdagen, de bästa politikerna. Barrling Hermanssons avhandling är ett försök att fånga in vad som egentligen präglar partierna. Tyvärr har hon förmodligen tvingats hoppa över intressanta saker som klädstil, fritidsintressen och restaurang- och läsvanor för att accepteras av "riktiga" statsvetare som tycker att det enda som räknas är avhandlingar om arbetsmarknadspolitik eller väljarundersökningar. Eller hur olika partiföreträdare förhåller sig till frisörer. Är det enligt vänsterpartiet en borgerlig överklass synd att betala för en frisör? Lars Ohly ser ju ofta ut som om han har klippt håret alldeles själv. Att inte ha fixat håret anses däremot bland moderaterna närmast vara ett skäl att tvingas lämna partiet, åtminstone i den kvinnliga delen. Socialdemokratiska kvinnor hade länge en lika enhetlig uppsyn som de moderata männen, fast innehållsmässigt förstås helt annorlunda. De hade alla Mona Sahlin som frisyrförebild. De kanske rent av använde samma frisör. Håret skulle vara kort och rödfärgat så att de dramatiska örhängena skulle synas. Många och långa år med stillasittande och bullätande hade skapat rätt omfångsrika rumpor som doldes bakom färgglada kjolar. Tröjan var i starka färger och hängde utanpå kjolen. Skorna var mer fotriktiga än eleganta. Alla såg ut så. Kristdemokrater är alla snälla. De beter sig som om de alltid stod på kyrkbacken och pratade efter en sällsamt lyckad predikan. En gång blev min övernattningsväska inlåst på ett övergivet kontor när jag var på ett kristdemokratiskt ting. Då klättrade en ovanligt lång före detta kommunikationsminister från kd in genom ett minimalt fönster bara för att få ut min väska. Det hade ingen före detta minister från något annat parti gjort. Även om kläd-, utseende- och stilfrågan inte utreds i närmare i Partikulturer får man reda på en del annat om hur våra politiska företrädare egentligen tänker. Och det vet ju alla, utom möjligen statsvetarna, att det är människans föreställning om livets vardagligheter som egentligen avslöjar vem man är - inte vad man säger i högtidstal eller enkäter. Och om man inte vet vem man ska rösta på kan man ju alltid fundera på vilken personlighetstyp man gillar bäst eller vilken partigrupp man tycker mest synd om.