Håller man på med politik och har ambitioner finns det inga tomma dagar i almanackan.
Politik kräver investeringar i form av tid, engagemang, kunskap och lojalitet.
När så partiets absolut högsta namn ska väljas är det många människor som vet att det är nu deras många och långa lördagsinvesteringar ska ge utdelning.
Rätt namn och karriären tar ett skutt framåt och uppåt.
Fel namn och alla dessa helger fulla av politik är bortkastade.
Det är därför partiledarstrider blir så hårda. Det handlar inte bara om en eller två personer i yttersta toppen. Det handlar om alla andra nedanför som inser att även deras framtid hänger på vem som får uppdraget i den yttersta toppen.
Låt oss tala klarspråk om de tre namnen som dyker upp.

Veronica Palm är inte tillräckligt smart. Det krävs en del intellektuell kapacitet för att vinna eller åtminstone hålla jämna steg med Fredrik Reinfeldt i debatter.
Sven-Erik Österberg, kanske, men man bör betänka att han har varit med i politiken i flera decennier och de flesta knappt har lärt sig vad han heter. Det krävs även ett visst mått av karisma för att kunna möta Reinfeldts lite buttra och väl dolda, men under ytan existerande, charm.

Pär Nuder har faktiskt tillräckligt mycket av personlighet, smarthet och den lite trubbiga politikercharmen - eller charm kanske är att ta i, men energi - för att kunna möta Fredrik Reinfeldt.
Den oanfrätte, nye, politiskt oförstörde mannen, eller kvinnan för den delen, av folket som på en vit springare ska komma ridande för att rädda socialdemokratin - den personen finns inte.
Det enda som existerar är redan politiskt slitna namn.
Och de som har suttit av sina lördagsmöten funderar alla på vem av namnen som bäst gynnar dem, inte vilket namn som är bäst för socialdemokratin eller för Sverige.
Eftersom det sättet att tänka kommer att vara styrande kan vem som helst bli socialdemokraternas nya ledare, trots att det egentligen borde vara självklart vilket av de tre personerna som borde utses.