Man kan säga vad man vill om Anders Borgs budget. Och det kommer alla att göra. Men han är trots allt en av väljarna uppskattad person, till skillnad från flera av företrädarna för Mona Sahlins i går presenterade så kallade dream team. Anders Borg är igenkänd, en respekterad finansminister och märkligt gillad långt utanför det borgerliga lägret.
Dessutom har alliansen något som vänstersamarbetet saknar. De har en gemensam idé om vart de vill föra Sverige. Och de är, trots skillnader i storlek och popularitet partiledarna emellan, införstådda med att de ingår i en allians. En för alla, alla för en. De rödgröna vill egentligen inte samarbeta. De är intvingade i denna skavande vänsterkoalition för att ha något att sätta emot alliansen.
Att det mesta redan är känt i budgeten handlar om att det är valår. Då måste det läckas rätt saker, på rätt sätt. Pensionärerna ska få sitt. Man kan inte vinna val med arga sistagångsväljare. Barnfamiljerna måste uppmärksammas. Höjt flerbarnstillägg.

Och dessutom tvingas regeringen berätta för försäkringskassan och arbetsförmedlingen att sorg efter ett förlorat barn är att betrakta som sjukdom. Det säger en del om den bristande flexibiliteten hos några av våra största myndigheter.
Jobbskatteavdraget gör att alla som arbetar får mer i plånboken. Alla får påsar, som det heter. Och syftet med det är att skapa en god stämning inför valrörelsen.
Men trots allt - att alliansen, trots att det är valår och trots att den envist befinner sig underläge i opinionsundersökningarna, ändå vågar hålla fast vid sin arbetslinje med sänkta skatter tyder på ett visst mod. Och en klar riktning. Det är arbete som är det viktiga. Att arbeta och kunna försörja sig är det absolut viktigaste och det fundament hela samhället vilar på. Där har alliansen väljarna med sig. Det är en stark och djupt förankrad svensk åsikt att arbete ska löna sig och att så många som möjligt ska ha ett jobb att gå till.
Att vänsteralternativet kört fast i sina förhandlingar är inte konstigt. Det finns inget som förenar dessa tre partiet förutom viljan att styra landet. Och bara maktanspråk är sällan en bra grund för att bygga gemensam politik.