Miljöfrågor beskrivs nuförtiden ständigt som ödesfrågor. Alla som talar om miljön påpekar att det handlar om vår överlevnad, mänsklighetens överlevnad. I söndags kunde man läsa en intervju med en miljöaktivist i Dagens Nyheters kulturdel. Han använde ordet besatt. Han hade blivit besatt av miljön och förordade förbud mot inrikesflygningar och bilar. Hyfsat drastiska åtgärder. Men går nu jorden under om vi inte gör detta så är det ju rätt små uppoffringar.
På fredag kommer dansken Björn Lomborg till Stockholm och presenterar sin nya bok Cool it. Där gör han just det. Kyler ner miljödebatten. Björn Lomborg är en person som tror på människors förmåga att påverka sin situation. Han påpekar bland annat att det är rätt sällsynt att människor står kvar på en strand och låter sig dränkas om de har 100 år att flytta på sig, apropå havsvattenhöjningarna. Lomborgs tes är rätt enkel. Inte att det inte finns miljöproblem, men att de som finns ska hanteras rationellt. Och det är inte särskilt rationellt att införa märkliga förbud mot olika typer av transporter.
Man kan bedriva bra miljöpolitik genom att ha rimliga och mätbara mål. Räkna på kostnader och intäkter som man gör inom alla andra politikområden. Det finns faktiskt exempel på det.
Ulla Hamilton är miljö- och fastighetsborgarråd i Stockholms stad. Hon har systematiskt försökt hitta några konkreta punkter som ska vara prioriterade och som är rimliga för en stad av Stockholms storlek att arbeta med.
I måndags klubbade Stockholm kommunfullmäktige det nya miljöprogrammet för Stockholm som ska gälla till 2011. Mitt i alla dessa så kallade politikerskandaler orkar faktiskt en del politiker ändå ta sig till sina jobb och göra det de är valda för. Men sådant ger inga rubriker, på sin höjd en notis. Att vara politiker måste vara det mest otacksamma man kan göra. Men Ulla Hamilton tillhör de moderater som har klarat av att arbeta med miljöfrågor utan att börja låta som en förvirrad socialdemokrat. Hon försöker inte klämma åt några vita medelklassmän, vilkas ”skinn ska svida”, för att låna ungmoderaternas uttryck från partistämman.
Och nej, jag är inte kompis med Ulla Hamilton. Jag har aldrig delat en flaska vin med henne, än mindre hånglat. Hon är bara något så ovanligt som en duktig och tydlig politiker med en idé om att bra miljöpolitik inte står i motsatsförhållande till marknadsekonomi och fri företagsamhet. Hon har insett att det är precis tvärtom. Miljön är beroende av nya smarta företag med ny teknik. Ulla Hamilton har därför bland annat jobbat tillsammans med amerikanska ambassaden för att hitta nya intressanta svenska teknikföretag.
Hon har några ytterst enkla deviser för sitt jobb: man ska sätta rimliga, tydliga och uppföljbara mål och se till att få bästa möjliga valuta för skattepengarna. Ganska modest, men troligen det enda sättet att arbeta som ger riktig effekt. Symbolåtgärder ger säkert mer kortvarig glans och mediegenomslag. Men som Björn Lomborg skriver i sin bok: vill man göra världen lite bättre är det viktiga inte de stora gesterna utan de rätta. Det vill säga de mest ekonomiskt rationella besluten.
Och det är faktiskt därför vi har politiker. För att de ska fatta kloka beslut åt oss.
