Marie Söderqvist. Bor man i en större amerikansk stad köper man hjälp med allt. Även studenter lämnar in sina smutsiga kläder på någon tvättinrättning. Mat lagar man inte, den köper man färdig, och frukost äter man på något ställe som serverar brunch från fyra på morgonen till fyra på eftermiddagen. Mest fascinerande är förstås, för en svensk van att göra allt själv, alla dessa märkliga kunskapstjänster man kan köpa. Just här i New York har jag inte så himla mycket att organisera, men hemma i Sverige skulle jag gärna betala för att någon fick ordning och effektivitet i min tillvaro. För att inte tala om tvätten. Jag vill aldrig mer tvätta. Att bara lämna in sina smutstvättpåsar är en befrielse. Och eftersom det är så nära till allt har de gratis hämtning och lämning vilket i Amerika betyder ett par dollar i dricks. Den självklara frågan i Sverige är förstås: hur går det för dem som tvättar? Det går bra, alldeles väldigt bra. Tvättinrättningar ägs väldigt ofta av asiatiska invandrare, framförallt kineser som inte själva behärskar engelska särskilt bra. Men deras söner och döttrar gör det. Så bra att de redan är överrepresenterade inom högre utbildning. Servicesektorn är ett snabbt sätt för invandrare att starta eget och tjäna pengar utan att ens kunna språket. Och på en generation är de ikapp eller till och med förbi den inhemska befolkningen. I Sverige har vi i stället, i jämlikhetens namn (ingen ska ju behöva ta hand om någon annans smutsiga kläder), skapat bidragsghetton där invandrare lever i åratal utan att få möjlighet att arbeta eller starta ett riktigt liv och det enda de för över till nästa generation är bitterhet och en känsla av utanförskap. Att köpa eller inte köpa tjänster handlar förstås till viss del om pengar. Är det billigare för en, med svenska mått mätt, välbetald läkare att lägga om golvet själv är sannolikheten stor att han gör det. I stället för att beta av operationskön med övertidsarbete, där mer än hälften försvinner i skatt, tjänar han mer på att ägna sena eftermiddagar och kvällar åt golvfixande. Det handlar också i hög grad om mentalitet. Vi bär med oss vår bondeföreställning om att bra kvinnor och män reder sig själva. I USA är det tvärtom. Att köpa in hjälp från andra är ett tecken på att man tar frågan på allvar. Dagligen visas reklam riktad till föräldrar som har barn med problem med skolarbetet. I stället för att själv bråka med omotiverade barn hyr man hjälp från företag. Efter att läxhjälpskonsulten har jobbat ett tag har eleven fått både motivationen och självförtroendet tillbaka igen och mamma och pappa är glada och stolta. Det är på många sätt ganska opraktiskt att leva i ett land som har skapat ett system som i princip har gjort det omöjligt för privatpersoner att köpa hjälp eller tjänster. Alla tvingas vi vada runt bland smutstvätt, ogjorda läxor och halvfärdiga golv och vi kan inte ens hyra in någon som hjälper oss att organisera det hela.