Det är rätt befriande att det är någon som faktiskt vågar säga "jag vill".
Att det dessutom är en före detta kommunist från Vänsterpartiet som bryter med socialdemokraternas hemliga och mystiska partiledarvalbeteende är symptomatiskt. Även om Ylva Johansson har varit hos Socialdemokraterna länge klarar hon av att se nyktert på partiledarskapet. Det är inget heligt uppdrag som man offentligt måste tacka nej till och ljuga för journalister och väljare, fast man inget hellre vill än att ha jobbet.
Det är ett väldigt speciellt uppdrag. Man gör anspråk på att få leda landet. Det är det som är det speciella, inte att få leda Partiet.
Det svider hos Socialdemokrater att behöva erkänna att magin har försvunnit. Socialdemokraterna är ett parti bland andra. Partiet har haft makten i Sverige på ett djupt osunt sätt i decennier, men nu är det förbi.

Att flera tunga personer säger att de inte ens tänkt på Ylva Johansson, vilket man kunde läsa i Expressen i går, säger också en del. Det är mediernas och bettingsajternas listor över vilka som är potentiella partiledare som verkar styra.
Kanske kommer Göran Persson gå till historien som den siste socialdemokratiske partiledaren som stod för en gammaldags bildning. Han kunde sina litterära klassiker. Han kunde historia och inte minst svensk historia.
Partiledare hos socialdemokraterna har alla präglats av samma sak - kunskap och bildning. Den gravt underskattade Ingvar Carlsson rekryterades tidigt till politiken för sitt intellekt. Och Olof Palme kom, vilket man kan läsa om i Henrik Berggrens förträffliga bok "Underbara dagar framför oss", från en hel släkt fylld av tradition, bildning, kunskap och kultur.
Och nu står valet mellan Ylva Johansson och Veronica Palm.